Mäns våld mot kvinnor är könsmaktsordningens värsta uttryck. Att flera kvinno- och tjejjourer tvingas att stänga eller skära ned i verksamheterna på grund av bristande finansiering och ökande krav är ett hot mot jämställdheten och mot kvinnors säkerhet. Carin Holmberg, författare till “Det kallas kärlek”, skriver i Libertas på Internationella kvinnodagen om vikten av att kvinno- och tjejjourer finns kvar. Broderi: Anna-Maija Bäckman
 
 

Kvinnojoursrörelsen befinner sig i en genomgripande förändringsprocess. En process som man inte riktigt själv har valt. En process som kan leda till att kvinnojoursrörelsen som vi känner den kommer att ändras i grunden.

Kvinnojourerna har sedan starten i slutet av 1970-talet vilat på två ben: å ena sidan stödet till misshandlade kvinnor och deras barn. Å andra sidan politiskt lobbyarbete och annan opinionsbildning. Det är kvinnojourerna som drivit politikerna och politiken framför sig. Det är genom kvinnojourernas enträgna röst som utsatta kvinnors rättigheter kommit upp på den politiska dagordningen. Och inte bara kommit upp på dagordningen – utan också lyckats hålla sig kvar där. Detta har vi gjort med små ekonomiska medel och mycket ideellt arbete.

Framgången har legat i att vi i det konkreta stödarbetet kunnat se vilka politiska krav som måste ställas, vilka revor i det samhälleliga skyddsnätet som måste lagas för att kvinnorna ska få det som de behöver. Och det är genom att vi inte har nöjt oss utan hela tiden fortsatt att peka på brister och behov som förbättringar har skett.

En fråga som återkommit och som varit svårlöst är kravet på att detta med mäns våld mot kvinnor måste ses som ett samhällsproblem och att samhället därmed har det yttersta ansvaret för utsatta kvinnor och också måste betala vad det kostar att ge kvinnor den fristad och det stöd som är nödvändigt för att de ska återfå sina liv.

När den sittande regeringen lanserade sin handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor och just deklarerade att det är samhället via socialtjänsten som har detta ansvar, så var det nog många som tänkte: Äntligen!! Det har tagit lite tid att se det luriga. Det visar sig att det är kvinnojourerna som ska bli socialtjänst och inordnas och lyda under socialtjänstlagen när socialtjänsten ”placerar” kvinnor på en kvinnojour. Med andra ord, och lite hårdraget; det är kvinnojouren som ska bli socialtjänst och därmed rent faktiskt ta det yttersta ansvaret för kvinnor.

Denna omvandling tillsammans med propåer och tankar om upphandling av jourboendet på en ”fri” marknad i öppen konkurrens och med kvinnan som kund som ska välja ”bästa utförare” på socialkontoret – ja, då är vi väldigt långt borta från ett verkligt samhällsansvar. Och det andra benet då – det politiska? Ja, om kommunen vill ge kvinnojouren medel till politiskt arbete står det dem fritt. Men med tanke på slimmade kommunala budgetar blir det nog lite dyrt att både köpa konkurrensutsatt boende och ge föreningsbidrag.

Nu blev det kanske lite dystert. Och riktigt så dystert behöver det inte bli.  Det kom en studie förra året som med data från ett stort antal länder insamlat under flera decennier visar att den enskilt största påverkansfaktorn för att driva igenom politiska krav om rättigheter för misshandlade kvinnor är en enad kvinnojoursrörelse. Och nu om någonsin behövs det en verkligen motkraft!

Carin Holmberg

forskare och författare