Call me by your name

 

 

Vissa filmer hemsöker en. Bygger ett rede i ens nervsystem. Lämnar kvar aska i ens kropp. Regissören Luca Guadagninos Call me by your name är en sådan film.

 

Call me by your name är ett finstämt bögdrama i stilla takt mot en fond av antika ruiner och skulpturer. Sjuttonårige Elio, oerhört välspelad av Timothée Chalamet, glider med nonchalant självsäkerhet runt i den norditalienska högsommaren. Året är 1983. Han har vuxit upp i ett intellektuellt och öppet hem, med en far som är humanist i ordets samtliga bemärkelser. Den här sommaren får familjen besök av trettioettårige Oliver – en hunkig akademiker spelad av Armie Hammer med en amerikansk attityd som både provocerar och lockar Elio. Filmen kretsar kring Elios och Olivers relation under de sex veckor då den senare bor hos familjen denna sommar.

 

Filmen är en ren välsignelse. Estetiken är mycket intagande, och åttiotalets sorglöshet förmedlas på ett subtilt men närvarande sätt. Men det mörker som alltid måste finnas i bra filmer är förstås nära till hands även i Call me by your name.

 

Elios och Olivers romans kan inte ske öppet. De träffas i smyg om nätterna. Detta utanförskap, känslan av att det man gör är hemligt, bidrar både till en förhöjd kick och till den melankoliska insikten om hur ensam man är. Samhället är inte skapat för bögar – i synnerhet inte det samhälle som utkristalliserades under 1980-talets aidsskräck. När Oliver med ett skälmskt leende på öppen gata säger till Elio ”I would kiss you if I could” hyser hans fräcka, erotiska ton en bitter eftersmak av social repression. If I could. Men han kan inte.

 

Elios familj är emellertid av ett snitt som verkligen personifierar en sorts bildad modernitet. När Elio refererar till ett homosexuellt par, vänner till familjen, som ”Sonny och Cher” – förmodligen motiverat av ett självhat som få homosexuella män är främmande för – tillrättavisar pappan honom med orden ”The only one that reflects badly upon is you”.

 

Filmen har även förlänats ett fantastiskt soundtrack där italodisco samsas med klassiska pianostycken. En av de bästa scenerna utspelar sig en ljummen sommarnatt då Elio och Oliver strövar runt i staden, för att stöta ihop med spontandansande, festklädda italienare som spelar The Psychedelic Furs fenomenala Love My Way ur sin sportbilstereo. Det är ett magiskt filmögonblick som återkallar alla ens egna många minnen från spontana, prunkande julinätter på folktomma stadsgator.

 

Call me by your name  ekar av avskedets smärta, den korta sommarens melankoli, sommarflörtens intensitet och bedräglighet; dess flyktighet. Hur uppslukad man kan bli av sina känslor och hur enkelt det är att kärleken gör en cynisk. Det är inte konstigt att filmen är så oerhört vacker och tilltalande, då geniet James Ivory har skrivit dess screenplay. Ivory har ju tillsammans med sin, dessvärre framlidne, livspartner Ismail Merchant skapat några av världens bästa filmer – så som Maurice, A Room With a View och The Remains of the Day. De har helt enkelt gjort film för vuxna människor. Call me by your name är också just en sådan.

 

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

 

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *