Jag såg nyss om Pride, filmen från 2014 som handlar om en grupp homosexuella och lesbiska hbtq-aktivister i 80-talets England som samlar pengar för att stödja arbetarna i den stora gruvstrejken frambringad av regeringen Thatcher. Många scener är både gripande och roliga, det finns dock en scen som jag inte kan släppa. Hela den lilla gruvstaden samlad i folkets hus, som också är stadens bar, de har utmärglade av strejken fått lyssna till ett eldigt tal av hbtq-gruppens ledare och när tystnaden lägger sig i rummet bryts den av en vacker röst som stilla börjar sjunga, till hennes sluter sig snart de många andra kvinnorna i rummet.

Jag fångades av hela scenen och inte minst av de textrader jag snappat upp, så när filmen var slut åkte snabbt en ny flik upp i sökfältet. Det visade sig att de sjunger en sång som stammar ur de kvinnliga facken i Chicagos slagord från en strejk 1912 “Bread for all, and roses, too”. Den blev inspirationen för en dikt som tonsattes och sjungs idag oftast i en version av Mimi Farina från 1970-talet. Här är ett utdrag från sångens sista vers:

“Our life shall not be sweating from birth until life closes, hearts starve as well as bodies; bread and roses, bread and roses”

Något med den textraden gör att jag inte kunde släppa den jag tror dels det beror dess brutala skönhet och den bistra verklighet den berättar om, där till och med det dagliga brödet förvägrades arbetarna av den styrande klassen. Jag tror dock att det egentligen är en helt annan anledning till att just den raden biter sig fast inom mig, den berättar om något jag länge saknat i svensk socialdemokrati.

Det jag tycker mig se i den här raden är det som så tydligt sammanfattas av den före detta professorn i sociologi Gunnar Olofsson “arbetarrörelsen är således arbetarens försvarsverk i det rådande systemet men måste samtidigt vara den spjutspets med vilken man pekar mot en ljusare framtid”. Man kräver bröd för dagen men man kräver samtidigt rosen, ett vackrare samhälle där “att svettas från födsel till livets slut” inte skall vara den verklighet man tvingas försvara sig från. Nu måste vi förstås erkänna att det samhälle vi lever i idag på många sätt är precis det vackra som kvinnorna som gick på strejk i 10-talets Chicago bara kunde drömma om och detta är till stor del tack vara arbetarrörelsen och dess kamp.

Det är dock just detta som är vår kanske största utmaning, nöjdheten. För visst har vi byggt något vackert tillsammans i Sverige under 1900-talet men det finns ingen, särskilt inte i dagens debattklimat, som skulle få för sig att detta är ett perfekt samhälle. Med en bristande sjukvård som samtidigt tillåts läcka pengar till riskkapitalister, segregation som ställer de svagaste grupperna långt utanför samhällsgemenskapen, ett lönegap som fortfarande ligger på över 10% mellan män och kvinnor, en våldsamt ökande ojämlikhet i fördelningen av förmögenheter där Sveriges miljardärer allt snabbare drar ifrån löntagarna för att inte tala om de lama försöken att ta tag i vår tids ödesfråga, klimatet.

Så att i en tid som denna nöja sig med att administrera ett system och försöka smörja väljarbasen med små förbättringar under högkonjunkturer känns helt ofattbart. 10 extra miljarder till välfärden är bra men det är inte en reform, det är inte en förändring av samhället till det bättre, det är en lappning i ett system som vi tog över under mitten av 1900-talet för att forma till något annat. Låt oss lära av den modiga reformpolitik som förts av vårt parti under många år, den reformpolitik som samlade så stora delar av det svenska folket. Låt oss absolut kämpa för de här 10 miljarderna men låt oss samtidigt klart och tydligt säga till svenska folket att om de lägger sin röst på oss då får de inte bara det utan även en sjätte semestervecka, 6 timmars arbetsdag, ett nytt miljonprogram, klimatinsatser som inte sker på tillväxtens och kapitalets villkor.

Vi kanske inte kan få igenom allt idag, kanske inte nästa mandatperiod heller och låt oss vara ärliga med det, folk är inte dumma, de tror inte att stora reformer går att dra ur hatten, det var därför föräldraveckan var så svår att sälja in. Svenska folket måste få veta och våga tro på att en röst på det socialdemokratiska arbetarepartiet skall vara en röst inte bara på en verklighetsförankrad politik för att skydda oss från exploatering och vårda de stora sociala reformer vi har uppnått utan att den också är en röst på visioner för framtiden. Det måste vara tydliga reformer med klara mål att förbättra löntagarens levnadsvillkor men de måste också vara modiga, då är det okej om det tar tid att genomföra dem.

För det som jag ser varje gång jag kollar på filmen Pride, det har blivit några gånger nu, är en arbetarstad vars kvinnor trots bistra förhållanden och en iskall hand från den stat som finns där för att skydda dem ändå vågar, om så bara för den lilla stund då de tillsammans höjer stämmorna, hoppas på att kunna skapa ett bättre samhälle. Och ja, det kanske är så att rosorna bara är just rosor och inte den önskan om ett bättre samhälle de blivit i mitt huvud, men jag kommer ändå att fortsätta drömma om ett bättre samhälle varje gång jag hör de raderna, och jag hoppas att du i framtiden kanske kommer att drömma med mig!

Lowe Smith Jonsson