Israel/Palestina-konflikten pågår, trots fördömanden och bojkotter. Vad krävs fär att få till en verklig förändring? Malin Henriksson på Olof Palme center skriver om vad en försoning mellan Fatah och Hamas skulle kunna betyda. Foto: Olof Palme center.
I nästan 70 år har Palestina ockuperats av Israel och konflikten mellan parterna har sedan dess varit ett faktum. Fredsförhandlingar har pågått och överenskommelser har skrivits på utan att fred har åstadkommits. Ockupationen fortgår och sedan ungefär en månad tillbaka har våldsamheterna trappats upp igen. Våldsamma sammandrabbningar och riktat våld sker dagligen mellan palestinska demonstranter och Israeliska bosättare och militär vid vägspärrar, bosättningar och i samhällen.
Vad är nästa steg i fredsprocessen? En fråga – tusen svar. En vanlig uppfattning är att ledarskapet i varken Palestina eller Israel inte förmår någon politisk lösning inom en överskådlig framtid. I den här artikeln kommer jag redogöra för fragmenteringen i Palestinas politiska ledning och om hur en försoning mellan Fatah och Hamas skulle kunna vara ett steg för att bryta rådande status quo och stryka några hinder på vägen till förhandlingsbordet.
I det uppmärksammade parlamentsvalet år 2006 vann terrorstämplade Hamas över väletablerade Fatah i Palestina. Det var inte bara startskottet för en interna stridigheter mellan de två partierna, utan också en stoppkloss i fredsförhandlingarna mellan Israel och Palestina. Efter västvärldens fördömande av Hamas och interna stridigheter blev en Palestinsk samlingsregering med andra mindre partier en omöjlighet, trots försök från både Fatah och Hamas. EU och USA hotade att frysa biståndet till Palestina om Hamas skulle ingå i regeringen så Fatahs ledare Mahmoud Abbas tvingades upplösa samlingsregeringen. Strider utbröt mellan Fatah och Hamas och efter en allt mer eskalerande konflikt år 2007 tog Hamas över styret i Gazaremsan och Fatah på Västbanken.
Den 9 januari 2005, det vill säga året innan parlamentsvalet så var det presidentval till Palestinska befrielseorganisationen (PLO) där en efterträdare till Yasser Arafat skulle utses. Med 62,52% vann Mahmoud Abbas som fortfarande innehar posten. Abbas var drivande bakom Osloavtalet. En Palestinsk bekant till mig beskriver att Abbas då sågs som ”the father ofnon-violence”. Nog för att Abbas därefter mött mycket kritik för att ha varit alldeles för vek gentemot Israel så visar det tydligt på att bara året innan Hamas valvinst fanns en stor vilja för fredliga lösningar.
Det finns många teorier om varför valutgången blev som den blev år 2006. Den allt vanligaste förklaringen är att det var en högljudd protest mot det styrande Fatahpartiet. Fatah var korrupt och deras förda politik ledde inte till något annat än att dess ledares plånböcker växte. Fatah förde en politik för fred, men utan resultat. Ockupationen fortsatte och bosättningar byggdes ut. En annan förklaring till utfallet av valet kan varaatt Hamas frågor stod högst på agendan tiden innan valet. Korruptionen inom Fatah var väldigt uppmärksammad och Hamas ansågs vara det enda parti som på allvar gjorde motstånd mot den israeliska ockupationen.
Läget är låst och ingen vet hur vägen framåt ser ut. Israel förhandlar inte med PLO med argumentet att de inte representerar hela Palestina. Vidare så står Israels premiärminister fast vid att aldrig förhandla med Hamas. Även om Hamas ingått i PLO och Palestina haft en förhandlingspartner som representerar hela Palestina, hade förhandlingar ändå inte ägt rum. Israel har satt Palestina i ett Moment 22.
Opinionen bland Palestinier verkar, av mina samtal, vara förförsoning mellan Fatah och Hamas. En aktivist inom Fatah, som fördömer Hamas tillvägagångssätt och predikar högt hur Hamas terrorhandlingar varit skadliga för Palestina, gör ändå analysen att dialog och uppgörelse är nödvändig. Ingen hävdar att lösningen på ockupationen ligger i att Hamas ska ta del i den PLO, men att det åtminstone skulle avsluta rådande status quo. Med all säkerhet kommer det resultera i ett enat Palestinskt organ och således representation.
Om Netanyahumenar allvar med att han vill nå en fredlig lösning borde han inte minst stå bakom en försoning mellan de politiska fraktionerna i Palestina. Hamas är ett politiskt parti som röstats fram av Palestinska folket – valresultatet bör respekteras och en dialog mellan Fatah och Hamas är väsentlig.
Sverige har erkänt staten Palestina. Nu är det dags att ta ytterligare steg och visa att vi menar allvar med att stötta Palestina för att nå en hållbar fred med Israel. Förutom att krav måste ställas mot Israel att upphöra med ockupationen, bör Sverige och omvärlden stödja en försoning mellan Fatah och Hamas och vara beredda att föra en dialog med en samlingsregering där även Hamas har en plats. Dessutom måste krav ställas på Palestinska ledare att arbeta för demokrati och transparens och mot intern korruption.
En fungerande samlingsregering måste bygga på demokratiska val. När Palestinas regering representerar samtliga Palestinier kan fredsförhandlingarna börja på allvar. Fortsatt isolering av Hamas kommer inte leda till fred.
Malin Henriksson
Praktikant Olof Palme Center
