De flesta av våra läsare är förmodligen bekanta med Anders S. Nilssons och Örjan Nyströms böcker Den socialdemokratins andra århundrade och Reformismens möjligheter. Lite mindre känd, men lika läsvärd, är Örjan Nyströms tidigare bok Mellan anpassning och motstånd, om den svenska fackföreningsrörelsens historia och vägval, som fått ett minnesmärke i form av en fin blogg som skrivs av fackligt engagerade i Göteborg.
Ännu mindre kända är väl de böcker som Örjan Nyström skrev tidigare under 1980- och 1990-talet, under pseudonymen Per Forsman. Just nu läser jag en av dessa, Arbetets arv (1989). Boken behandlar arbetslivet som kultur, och berättar om hur denna kultur kom att utvecklas under taylorismens glansdagar på 1900-talet. De som i likhet med mig tycker att den klara stilen är skäl nog att läsa Nilsson/Nyström, får sitt lystmäte när denna här når lyriska höjder. Nyström berättar inledningsvis en gammal “familjelegend”, om hur hans far som nyligen engagerad fackföreningsman träffade den sovjetiska ambassadören Alexandra Kollontaj.
Socialismen bar härvidlag på en gammal dröm om en “ny människa”: inte arbetare, inte intellektuell, utan arbetare och intellektuell. Deltagare i den samhälleliga produktionen på alla nivåer, där erfarenheterna från ett område berikade kunskaper och färdigheter på ett annat och där alla människans anlag kom till uttryck i hennes dagliga arbete.
Det var om denna “nya människa” som Kollontaj enligt familjelegenden talade med min far i slutet av 30-talet, ett samtal som sedermera kom att återberättas inom familjen. Det skulle komma en ny generation arbetare utan den gamlas kulturella underlägsenhet gentemot överklassen. Men, och det var det viktiga, den här nya generationen arbetare skulle inte uppnå en högre kultur blott och bart i kraft av den ena eller andra utopiska målsättningen för arbetarrörelsen. Inte heller i och för sig som en följd av den ena eller andra politiska reformen av utbildningsväsendet. Kollontajs förhoppningar vilade på strikt materialistisk grund. Det var arbetets utveckling som skulle revolutionera arbetarklassens förutsättningar – arbetet så som det skulle förändras av ny teknik, av den moderna vetenskapen och, naturligtvis, av arbetarrörelsens strävan att på denna materiella grundval flytta fram arbetarklassens positioner på arbetsplatserna.
[—]
Jag tror att Kollontaj och farsan, kommunisten och socialdemokraten i sent 30-tal, möttes i övertygelsen om att vad man hittills bevittnat av arbetarklassens frigörelsekamp bara var början och i en gemensam uppfattning om det viktiga som återstod. Stora saker hade hänt – Kollontaj tänkte väl på den ryska revolutionen och farsan förstås på det socialdemokratiska regeringstillträdet, på kollektivavtal och ömsesidig respekt och kompromissvilja mellan arbete och kapital. Men kvar stod den i realitet och vardag förverkligade arbetarmakten över produktionen; kvar stod att skapa den kultur, som avfordrades arbetarna om de ville behärska och styra det komplicerade samhälle kapitalismen skapat.
Arbetets arv handlar om vad August Palm egentligen menade i striden om magfrågan. Den handlar om det fatala i att använda en distinktion som ekonomi/kultur alltför slentrianmässigt. Den handlar om att det vi kallar vår kultur inte springer ur någon abstrakt värdegrund, utan ur väldigt konkreta handlingar och ting. Alla vi mondäna intellektuella, som tycker att Deleuzes och Delandas materialism är lovande, kan nog hitta saker av intresse i detta.
