På bokmässans näst sista dag anlände jag tidigt på morgonen. Parkeringshusen var redan fullpackade likaså mässhallarna. Sedan i fredags kl. 14 var mässan inte längre till för endast branschfolk utan allmänheten kunde nu mingla runt och träffa Jan Guillou, ta kort på Dolph Lundgren, samtala med Maria Montazzami eller diskutera folkets kamp i Vitryssland. Bokmässan täcker både bredd och djup och det finns något för alla.

Jag kommer att recensera några av lördagens programpunkter.
Kl 11.00 intervjuades Henrik Schyffert och Fredrik Lindström i DN s monter. De har skrivit en bok som heter Ljust och Fräscht och som också är namnet på deras krogshow. Blandat med humor och allvar försöker de närma sig svenskarnas relation till inredning och hur vi alltmer försöker förklara vilka vi är med det som vi konsumerar. Funktionellt och minimalistiskt ska det vara men det verkar finnas en generationsklyfta mellan Schyffert och Lindström. Schyffert drev med sin vän, som hade en ärvd serveringsvagn och bronsbyst. Lindström verkade se ett värde med att ha kvar släktgods och på så vis ha kvar en relation med till exempelvis sin gamle farbror medan Schyffert slängde ut allt gammalt.
Kanske genomsyrar Schyfferts syn resten av det svenska samhället, något som de verkar vara överrens om. Ikea har byggt sitt framgångsrecept på att svenskar är villiga att byta ut hela sin stil vart tionde år. Och som Schyffert skämtsamt tillägger, att det är just genom denna svenska rotlöshet som IKEA nu tar över resten av världen.

Kl 12.20 stod den vitryska författarinnan Svetlana Aleksijevitj på internationella torgets scen. Hon är kanske mest känd för sin bok ”Bön för Tjernobyl” men nu pratade hon om sin snart färdigskrivna bok om den röda människan. Vad är det egentligen som har hänt med den sovjetiska människan efter Sovjetunionens upplösning? Aleksijevitj säger att som idealister hade folket stått på barrikaderna och efter Perestrojkan så tänkte de, att nu, nu så blir det bättre. En ny generation, fri från sovjets blodiga historia skulle skapa ett bättre samhälle, ett friare och mer jämlikt samhälle. Men, säger hon med sorg i rösten, de unga är mer cyniska än vad vi var. Idag bryr de sig bara om att de kan välja mellan 100 olika ostar eller vackra kläder. De bryr sig inte om den blodiga historien som idag finns att läsa i var och varannan bokhandel. De bryr sig bara om det som är vackert. De har inga mål, inga riktlinjer, de vill bara ha lugn och ro. Vitrysslands diktator Alexandr Lukashenko har skapat en ny sorts sovjetisk människa. Får de bara sin basala grundtrygghet så att de kan överleva, så håller de tyst. Det sovjetiska systemet har ändrats men den lilla röda människan består.

Kl. 15.30 gick jag på mitt sist,a mini seminarium med Annika Östberg
En stark person vars öde har följts av många. I ett samtal med biskop Per Eckerdal berättade hon om sin bok Ögonblick som förändrar livet. Något som berörde mig var när hon berättade om hur hon alltid tittade någon annanstans där lyckan fanns. När hon gick på gatorna i USA tittade hon in genom fönstren i husen och såg kärlek och värme, något som hon själv saknade. Och när hon satt i fängelset så tittade hon och drömde sig ut genom fängelseportarna. Tillslut var hon på andra sidan och upplevde det hon alltid hade önskat sig. Hon beskrev denna känsla av lycka när hon var på permission i Sverige. Följd av tre vakter gick hon genom en skog fram till en sjö och en brygga. När hon stod där kom en mamma med två barn gående. Mamman tittade kanske något orolig på Annika och vakterna men la sig sedan ner på stranden och lät sina barn springa omkring. Detta var något som Annika aldrig varit med om tidigare. De få gånger hon hade varit utanför fängelset i USA var när hon besökte sjukvården. Då var hon fängslad från armar till ben och följd av en vakt som höll henne som i ett koppel. Mammor med barn drog rädda åt sig sina barn. Att då möta någon som inte trodde att hon skulle äta upp deras barn var en omvälvande känsla för henne.