Bög i folkhemmet

https40.media.tumblr.com5b0089d14041dc8a7c58e1709ade069ftumblr_nrqpkwRB1B1qcvru5o2_r1_1280

 

Arne Nilsson

Bög i folkhemmet. En memoar

Atlas

 

Arne Nilsson föddes 1948 i Göteborg och växte upp i den skötsamma och folkhemska delen av industriarbetarklassen, den som bodde i radhus med välstrykta gardiner. I sin självbiografiska bok Bög i folkhemmet skriver han om att vara homosexuell på 1960-talet, men också om att vara den första i familjen som går vidare till högre studier. Vid den här tiden växte utbildningsväsendet snabbt och många barn till LO-medlemmar hamnade på universiteten.

 

Som forskare har Arne Nilsson skrivit om homosexuella i Göteborg ur ett vetenskapligt perspektiv i Såna & riktiga karlar (1998), En annan stad (2002) och ”Såna” på Amerikabåtarna (2006).

 

Hans forskning, som återkommer som ett tema i hans självbiografi, bygger till stor del på en uppdelning i ”såna” (fjollor, passiva) och ”riktiga karlar” (aktiva och maskulina killar som hade sex med män, men sågs som heterosexuella, fast de givetvis inte var det). Detta gamla och förlegade tankesystem gick ut på att ”såna” bara skulle intressera sig för ”riktiga karlar”.

 

Det kan givetvis inte läggas Arne Nilsson till last att han beskriver ett system som faktiskt fanns, även om man kan tycka att han inte förhåller sig tillräckligt kritisk till denna internaliserade homofobi, där bögar förväntades gå runt och förakta sig själva samtidigt som de låg med maskulina män som förnekade sin homosexualitet.

 

Arne Nilsson betonar gång på gång att han aldrig var en ”riktig” kille, varken som barn eller vuxen. Ingen kan ju ta ifrån honom hans upplevda erfarenhet, men samtidigt känns den påklistrade identiteten ibland lite ihålig. Till exempel skriver han om sitt stora intresse för tåg – vilket torde vara det mest stereotypt pojkaktiga hobbies som existerar.

 

I och för sig är det ambivalensen och motsägelserna som är det intressantaste med Bög i folkhemmet. Arne förstår tidigt att han attraheras av män, men det tar lång tid innan han kan sätta ord på det. På 1960-talet börjar det dyka upp gayklubbar, men han trivs inte där utan känner sig – trots att han framstår som blyg och nästan lite pryd – mer hemma på pissoarerna och i parkerna där män kunde hitta sexuella kontakter utan att behöva prata med varandra.

 

Arne Nilssons bok är ett intressant tidsdokument. Men det är också viktigt att ta del av andra röster, som kan ge en delvis annorlunda bild av homosexualitetens 1900-talshistoria. Själv skulle jag vilja lyfta fram den norrbottniske machobögpolisen och vänsteraktivisten Curt Larssons En själs bekännelse (men obs! jag är väldigt partisk eftersom jag kände Curt och dessutom var med och gav ut hans bok i nytryck) samt järnbruksarbetaren, gaykämpen och fackföreningsmannen Eric Thorsells En homosexuell arbetares memoarer.

 

Kalle Holmqvist

Kulturskribent, författare

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *