Just nu är jag i den perioden av mitt liv där jag plötsligt står inför ett flertal val. Frågan om vad jag ska göra efter gymnasiet dyker konsekvent upp. Många gånger tidigare har den blivit obesvarad. Detsamma gäller frågan om var jag kommer bo någonstans, för jag har ingen aning, eller rättare sagt pågår det en inre kamp om vad jag ska välja. Ångesten är given, och förklarlig.

Detta grundar sig delvis i den klassiska konflikten mellan “hjärta och hjärna”, mellan vad som anses rimligt och orimligt. Men det är inte så pass enkelt. Man kan ta det ett steg längre och fråga sig varför vi måste ställas inför detta val, varför det inte är vanligare med ett självklart alternativ. Sanningen är att vi inte kan förlita oss helt på att vi kommer få en trygg framtid, med allt vad det innebär. Inte heller är det så enkelt att uppfylla sina drömmar som folk ofta vill påstå. Jag har flera gånger fått höra att jag “ska vara glad för att jag bor i Sverige” och att “det finns så många möjligheter”. Visst ligger det något i det, förutsättningarna för utbildning och jobb är bättre i Sverige än i många andra länder. Samtidigt betyder det inte att vi är helt fria att styra våra liv och vår framtid.

Även i Sverige krävs rätt förutsättningar för att du ska kunna lyckas med det du vill. Din framtid är en klassfråga. Alla har inte föräldrar som kan stötta en ekonomiskt, alla har inte råd med att “chansa och se vad som händer”. De flesta måste välja mellan att göra det som säkrar ett stabilt jobb, eller något som riskerar större ekonomisk instabilitet. Ofta är det sistnämnda det som tillfredsställer själen, till skillnad från det förstnämnda. Vi ställs inför frågan om vi lever för att jobba eller jobbar för att leva. Tyvärr tvingar det kapitalistiska systemet oss till att svara att vi lever för att jobba. Alltför ofta väljer folk det första alternativet och får ett jobb som de avskyr men ändå behåller. Däremot är det inte deras fel. Felet ligger i bristen på andra realistiska alternativ.

När verkligheten ser ut på detta vis är det inte konstigt att vi oroar oss över framtiden. Det är förståeligt att man är osäker på vad för utbildning man vill gå. Jag längtar till ett annat samhälle, ett samhälle där vi faktiskt kan forma vår framtid själva. Där vi inte tvingas ställas inför detta val. Där din huvudsyssla också är det som tillfredsställer själen. Föreställ er ett liv befriat från kapitalets bojor, där arbetet inte är en plikt, utan ett eget val. Ett sådant liv förverkligas i det klasslösa samhället. Idag är vi långt ifrån denna utopi, men jag hoppas att vi tillsammans kan komma närmare den. För det är den som är den sanna friheten.

Selma Haskovic

Libertas redaktion

Bild: Kvinna arbetandes på åkern, Segantini