Utbilndningshets från både höger och vänster. Fanny Johansson från Lunds S-studenter skrev om vem som tjänar på studentlivshetsen och avlutade med att vänstern faktiskt ser människan som något mer än arbetskraft. I en kommentar påpekades att S länge framhållit formell utbildning som en universallösning på klassamhällets bekymmer. Detta inlägg är ett svar till 1984willhappen:s kommentar då jag tror att han eller hon har en poäng, men att det också handlar om att ädla mål kan vara svåra att prioritera mellan.
Skäl till självrannsakan finns definitivt inom Socialdemokraterna. Istället för att påpeka det idiotiska i att subventionera lågproduktiva tjänster – som utförs i dåliga miljöer hos människor vars lön medger att de betalar för sin städning – hänfaller vi till moralisk indignation över att städare, i privat miljö, också kan kallas pigor. Någonstans längs vägen har man tappat bort att många arbeten behöver göras och att anständig lön (förutsätter sann full sysselsättning) och jämlikhet leder till att privatstädning i princip försvinner eftersom det blir för dyrt samtidigt som de ställen som faktiskt behöver städas professionellt får kosta mer att hålla rent.
Hur många arbeten betraktas som ovärdiga i sig själv, när statusen egentligen till stor del har att göra med att man får uselt betalt och att alla med alternativ väljer bort dem? Bristande eller slapp analys är antagligen några av anledningarna till att S okritiskt hyllat treårigt gymnasium och utbildning som medel mot arbetslöshet och klassamhället. Det finns också tecken på att detta håller på att ändras. Kriskommissionens rapport rekommenderas till alla som vill förstå vad socialdemokrati kan handla om.
Dock finns det andra mer smickrande orsaker som också förtjänar att framhållas i frågan om Socialdemokraternas utbildningspolitik. Som före detta redaktionmedarbetare i Libertas, Erik Bengsson, påpekar i sin rapport “Genomströmningen i den gymnasiala yrkesutbildningen och jämlikheten” är det ett ädelt mål som gjorde att man förespråkade en högskoleförberedande gymnasieutbildning. Utbildningssystemet bör ge individen största möjliga frihet att utveckla sina förmågor och fallenheter, oavsett socioekonomisk bakgrund och då är det svårt att inte framhålla möjligheterna till vidare utbildning. Problem men att fler hoppas av gymnasiet och därmed inte får någon utbildning alls måste tyvärr också tas med i beräkningen vilket vissa inom S varit dåliga på att erkänna. Treårigt gymnasium är å andra sidan långt ifrån den enda förklaringen till att över 20% inte har fullständiga betyg efter gymnasiet vilket framgår av den koncisa rapporten.
När det gäller högre utbildning skriver Anders Björklund och Mikael Lindahl vid Stockholms universitet i sin rapport “Utbildning och ekonomisk utveckling – vad visar den empiriska forskningen om orsakssambanden?”
“Ett antal studier av sambanden mellan föräldrars utbildning och deras barns inkomster och utbildning tyder på att en del av de starka positiva ”intergenerationella” sambanden kan betecknas som effekter av de resurser som föräldrarna har i form av utbildning. Likaså finns det anledning tro att de starka sambanden mellan individers utbildning och deras hälsa och livslängd åtminstone delvis är att beteckna som direkta orsaker av utbildning. En amerikansk studie tyder också klart på att höjd utbildningsnivå sänker brottsligheten, men i detta fall är det oklart om resultaten går att överföra till Sverige. Slutligen menar vi att det utifrån aktuell forskning finns anledning tro att utbildning leder till ökad politisk medvetenhet och engagemang“.
Till sist finns det som rapportens namn antyder en övertygelse om att utbildning och ekonomisk utveckling hänger ihop. De båda forskarna finner också belägg för att det är så. Produktiviteten ökar när folk utbildar sig och detta ger välstånd. Dock är det svårare att belägga att samhället tjänar mer på detta, utöver de utbildade individernas högre inkomster. Enligt Björklund och Lindahl tyder de bästa studierna på att “de samlade samhällsekonomiska produktionseffekterna ganska väl överensstämmer med de summerade privatekonomiska inkomsteffekterna“.
För dig som vill läsa om vad de RUT-subventionerade jobben egentligen kostar (800.000/jobb) rekommenderas Marika Lindgren Åsbrinks blogginlägg Världens dyraste jobbpolitik.
Erik Bengtsson forskar just nu i San Diego och uppdaterar sin blogg regelbundet med klipp och kommentarer om ekonomi och arbetsmarknad.
