Libertas Johanna Mårtensson har läst Tony Johanssons politiska deckare “Den tredje passageraren”. En bok som ställer viktiga kritiska frågor, menar hon. 

Den 18 december 2001 utvisas Ahmed Agiza och Mohammad Alzery från Sverige. Agiza och Alzery har sökt skydd. Skydd från den förföljelse de utsatts för i diktaturens Egypten. Avvisningen sker från Bromma flygplats. Tillsammans med maskerade CIA-agenter serverar Sverige två terroristmisstänkta personer till den USA-vänliga Mubarakregimen. Detta under ytterst förödmjukande omständigheter. Utrikesministern Anna Lindh är den som formellt tar beslutet om avvisningen, men i efterhand visar det sig att Lindh antagligen inte haft alla fakta på bordet. Beslutet var, när det nådde Lindh, redan klubbat. Men ingen av regeringens ansvariga ministrar kliver i efterhand fram och tar ansvar. Inte Göran Persson. Inte Thomas Bodström. Och inte heller statssekreteraren Pär Nuder. Agiza och Alzery kommer, tillbaka i Egypten, att torteras. 2004 avslöjar journalisterna i TV4:s Kalla fakta affären och 2005 säger FN:s kommitté mot tortyr sitt: Sveriges avvisande av Agiza och Alzery stred mot artikel tre i konventionen mot tortyr. Debutanten Tony Johansson tar i sin nyutgivna politiska deckare Den tredje passageraren tag i läsaren just där, under hösten 2001, då svenska politiker likt jakthundar med vittring drev mot misstänkta terrorister i tid och otid.

Johanssons politiska deckare är rapp – en bladvändare och klassiskt avskalad. Med vardaglig exakthet skildras allt från flyktens elände till 90-talets kris och politiska kursändring. Johansson tematiserar frågan om mod och ger liv åt karaktärer med verklig skärpa. Jag trivs i Johanssons värld – en värld där helt vanliga människor är politiska, eller bara mänskliga. Och någonstans där, i skärningspunkten mellan människa och idé, tappar också berättelsen delar av sin kvalitet. Johanssons försök att skildra kvinnor, relationer och vardagsrummens lätthet skadar rappheten. Romanens komparativa fördel är inte dess karaktärslika män som gör bystmått av kvinnor eller läckbergska fredagsmysformuleringar. Inte heller torra försök till intimisering mellan karaktärerna och deras stackars anhöriga lyckas särskilt väl. Johanssons politiska deckare är inte stark just där.

Men sen är den stark. Romanens verkliga styrka ligger i dess frihetliga fokus och intellektuella skärpa. Tiden som skildras är tiden då inte bara högern utan även vänstern började argumentera för, och inte mot, bomben och övervakningen som metod. Då, efter attentaten mot tvillingtornen, blev inskränkningar av den personliga friheten legio. Det handlade om vårt allas ”bästa” eller den västerländska demokratins överlevnad. Johansson tematiserar allt detta. Romanens hela poäng är just: information är makt och därför måste vi vara försiktiga med vem som får ta del av vår privata information. Vi måste vara vaksamma så att en stat inte bildas inom staten. Och kriget mot terrorismen upplöste denna tvivel och vaksamhet. Med utilitaristiska argument skulle fienden hållas stången. Men som en av romanens alla karaktärer påpekar: ”Det handlar inte om antalet liv utan om vems liv. Du är bara intresserad att avskaffa fåtalets rättigheter för flertalets säkerhet om du själv inte ingår i fåtalet”.

Så enkelt det skulle vara att avfärda Den tredje passageraren som ännu en roman skriven av en vit sosseman mitt i karriären. Men det låter sig faktiskt inte göras. Läs den istället under ledigheten och låt dess kritiska frågor lägga sig som ett filter i din kropp. Det handlar inte om konspirationsteorier. Det handlar istället om att värna det som är ditt.

Johanna Mårtensson
Libertas