Birgitta Holm gör läsningar som jag aldrig skulle ha gjort. Jag är skolad av Adorno och Horkheimer; jag har lärt mig den reaktionära nyttan hos populärkulturen. Hur den cementerar rådande ordning. Hur den är motsatsen till frihet. Med tiden kan ens världsåskådning, ens teori, hur progressiv den än är, råka bli konservativ. Inte konservativ till sin natur, utan konservativ just eftersom den låser fast ens tänkande. Men därför finns också konsten. Konsten som öppnar för olika sanningar. Olika perspektiv. Konsten som ett samtal. Ett kommunikativt medium. Genom konsten kan människor närma sig varandra, utbyta erfarenheter, sanningar. I konsten kan man pröva och ompröva. Holm gör progressiva tolkningar av de många olika verk hon behandlar i sin nya bok Språnget ut i friheten – om ögonblicket då konsten blir revolutionär, utgiven på Ordfront.
Dirty dancing. Banal amerikansk smörja. Men i Birgitta Holms språkdräkt blir den en frihetsförklaring. Ett uppror mot det hobbyfeodala amerikanska samhället där samhällsklasserna ska hållas separerade och där synen på sexualitet har viktoriansk prägel. Holm beskriver filmen som “oemotståndligt lustfylld och outtömlig lärorik”. Dansen i filmen kommer underifrån, ett tidens mode för marginaliserade grupper, arbetarklass, afroamerikaner, latinamerikaner, italienare. Ett uppror. För all del kroppsligt, utanförskapets dominerande element är ju alltid det kroppsliga. Det syns när man inte hör hemma. På sitt manér, sitt svarta hår, sitt sätt att prata, gå, röra sig. Kanske blir dansen ett sätt att återerövra sin stigmatiserade kropp.
En osympatisk överklassyngling i boken försvarar sin privilegierade position med Ayn Rands bok Urkällan. Rands alster förespråkar ett hierarkiskt samhälle där förmodat högpresterande inte ska behöva stå tillbaka för förmodat lågpresterande. Dirty dancing släpptes 1987, på toppen av nyliberalismens våg. Rands psykotiska litteratur blev politik. Politik som satte oåterkallelig prägel på vår samtid. I Dirty dancing svarar den kvinnliga huvudrollsinnehavaren med att hälla en karaff vatten i Randistens skrev. Så ska nyliberalismen tacklas.
Vidare i boken behandlar Holm Selma Lagerlöf, Beatles, Virginia Woolf, Karl Ove Knausgård, Karin Boye och många fler. Språnget ut i friheten får mig att tänka på en av mina favoritböcker, Sireners sång, av Nina Björk. Formen är liknande. Genom välarbetade tolkningar av olika texter, filmer och annan konst dissekerar Björk vårt kapitalistiska manssamhälle och visar hur ideologi tar sig uttryck även i det minsta. Även Björk är skolad av Adorno och Horkheimer, någonting jag vet inte bara efter att ha tagit del av hennes alster utan även efter att en gång ha mejlat henne och bett om litteraturförslag. Hon sa åt mig att läsa Upplysningens dialektik och då gjorde jag det. Det var väl ungefär det bästa tips jag någonsin fått. Björks läsningar av Emile Zola, Gustave Flaubert och andra konstverk tar sig ändå ett annat uttryck än Birgitta Holms. Det vore orättvist att hävda att Holm gör mer förlåtande tolkningar. Holm har en radikalt annorlunda utgångspunkt. Och genom det visar hon hur öppen konsten är.
I sin inledning tillerkänner sig Holm emellertid en vänsterkonservatism som ligger nära både mig och Björk. Holm skriver hur konstens språng mot frihet aldrig har tett sig så oumbärliga som nu, i vår tid. “Ett skruvstäd där tillväxtens mekanik tvingar oss att konsumera mer och mer, där reklam och nöjesindustri infiltrerar oss med främmande behov, där abstraktionerna griper omkring sig i penningflödets allt osynligare rörelser, där kollektiva lösningar ges upp till förmån för individuella och där individerna alltmer hänvisas till sig själva, där naturen fortsätter att exploateras och vi vet att det inte håller länge till. Den värld vi lever i just nu i Sverige är förvisso i många avseenden privilegierad. Men vi kvävs i den.” Och det är väl denna politiska vrede som till viss del rör sig som en osynlig ström genom boken. Ibland tongivande, ibland knappt märkbar. Nyanserad. Ödmjuk. Men det krävs både en konstnärlig och politisk skärpa för att se det revolutionära i Dirty dancing.
Ludvig Fahlvik
SSK
