S-studenten Hanna Asp från Malmö har läst Lena Anderssons senaste roman “Utan personligt ansvar”. En bok som får en att reflektera kring sina eventuella livslögner, menar hon.

I romanen ”Egenmäktigt förfarande” som kom ut 2013 får vi för första gången lära känna Ester Nilsson. Under flera års tid är hon olyckligt förälskad i Hugo Rask – främst trånande på avstånd. Romanens framsida antyder att Ester ägnar sig åt ett egenmäktigt förfarande, alltså att hon gör anspråk på något hon som inte är hennes.

I den nyutgivna romanen ”Utan personligt ansvar” får vi återigen följa Ester, men denna gång med ett förhöjt fokus på karaktärerna och en skarpare analys av dessa. Ester Nilsson har nu förälskat sig skådespelaren Olof Sten – mannen utan personligt ansvar. Den gifte mannen och Ester inleder en långvarig kärleksrelation som är allt annat än jämlik. Ester hoppas att Olof snart ska lämna sin fru – och hittar tecken på detta överallt – vilket gör att vissa säkert skulle avfärda henne som galen. Olof däremot verkar trivas bra med att ljuga för sig själv och verkar inte känna något uppenbar skuld, varken gentemot sin fru eller Ester.

Det återkommande temat i romanen är Ester Existentialisten (ansvarig och kan påverka sina handlingar) som försöker förstå sig på Olof Deterministen (handlingarna är en konsekvens av något som står utanför personens makt). Det krävs en hel del tankemöda för Ester att knäcka gåtan Olof Sten, men hon lyckas till slut.

Varför är det en ren njutning att läsa Lena Anderssons nya roman om Ester Nilsson? Bra fråga! Till att börja med är språket exakt men samtidigt enkelt. Det gör att romanens tydliga budskap – ta ansvar och var sann mot dig själv – framträder tydligt. På vägen får dessutom läsaren flera nycklar till gåtan Olof Sten. Den läsare som själv vill fundera över sina egna eventuella livslögner eller val i livet kan med fördel sätta igång och läsa ”Utan personligt ansvar”. Det är njutbart, billigt och går förhållandevis snabbt – till skillnad från psykoanalys.

Romanfiguren Hugo Rask klev fram i offentligheten. I romanseriens andra bok är Lena Andersson så skoningslöst ärligt mot romanfiguren Olof Sten och hans livslögner att jag inte tror att ”den riktige Olof” vågar ge sig till känna. Eller, möjligen om han inte har läst romanen.

Hanna Asp