Bilismens vänner brukar säga att problemet inte är personbilen utan de orena bränslena. Det är en sanning med en modifikation.

Vägtransporter svarar för ungefär 30 procent av de svenska koldioxidutsläppen. Andelen fortsätter att öka i takt med att vägtrafiken ökar – sedan 1970 har persontransporterna med bil ökat med 70 procent. Samtidigt har kollektivtrafikens marknadsandel stagnerat på runt 20 procent sedan tidigt 1970-tal.

Den 28 miljarder kronor dyra Förbifart Stockholm drevs igenom med hänvisning till att den skulle avlasta Stockholms innerstad från biltrafik. I ljuset av detta borde krav på att en stor andel av innerstadens bilvägar omvandlas till uteslutande buss-, gång- och cykelyta vara självklara. Bilistlobbyn kan inte både få äta kakan och ha den kvar.

Problemen med bilismen rör inte bara utsläppen den förorsakar och löses således inte med miljövänligare bränslen. Nya vägbyggen exploaterar naturmark och stör vilda djur. Partikelhalten i luften vid högtrafikerade vägar är folkhälsovidriga. Vidare har mikroplaster blivit ett stort problem. Att små plastpartiklar finns i riklig mängd i våra insjöar är oroväckande inte minst eftersom det är därifrån vi hämtar vårt dricksvatten. Den primära källan till dessa mikroplaster är bildäckslitage. Dessutom tar bilvägar, parkeringsplatser och parkeringshus oerhörda ytor i anspråk på bekostnad av bostäder och samhällsservice. Bilism dödar också mer direkt genom olyckor.

Genom att fler åker tillsammans ökar yteffektiviteten. Dessutom skulle både trängseln och slitaget på infrastrukturen minska om kollektivtrafiken expanderade och bilismen minskade. Fler kvinnor än män åker kollektivt. Ur ett jämställdhetsperspektiv är investeringar i kollektivtrafiken således framtidens politik.

För tätorten är bilen inte framtidens färdmedel. Bilismen ger upphov till en bläckfiskstad, där det finns ett centrum varifrån långa armar löper till ytterstadsområden. Pendlare tvingas åka långa sträckor med bil för att nå sina mål och stadsplaneringen blir ineffektiv. En socialt och miljömässigt hållbar trafikförsörjning och stadsplanering säkras genom att kollektivtrafiken används som det verktyg det faktiskt är för att nå satta mål om exempelvis jämställdhet, miljö, regional utveckling och folkhälsa. Med politisk vilja möter vi den gröna omställningen.

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör tillika ledamot i beredningen för trafikplanering, Stockholms läns landsting