Ludvig Fahlvik från Libertas tecknar bilden av en brokig men samtidigt livsnödvändig djurrättsrörelse och sätter djurrätt i relation till olika politiska ideologier. Foto: Djurrättsalliansen.
Sverigedemokraterna förespråkar en ambitiös djurskyddspolitik. Svenska motståndsrörelsen likaså. Hur kan fascismen värna djur, men hata människan, frågar man sig. Svaret ligger närmare än vad man tror. Fascisters tendentiösa fäbless för djurskydd handlar om latenta strukturer i vår moderna kultur. Godtycke är den maktfullkomliges vapen. På samma sätt som man i vårt samhälle värnar sin golden retriever men slaktar grisen, värnar fascismen de blottställda djuren men avskyr vad de betraktar som mänsklig svaghet. Den yttersta makten innebär att inte behöva redovisa konsekvens i sin maktutövning. Theodor Adorno och Max Horkheimer skriver att “[b]akom fascistens djur-, natur- och barnavänlighet ligger en beredskap till förföljelse. Det fryntliga smekandet av djurpäls och barnahår utsäger: den här handen har makt att krossa. Den klappar det ena offret innan den klubbar det andra, och vilket det blir har ingenting med offrets skuld eller oskuld att göra. Smekningen poängterar att inför makten är alla lika, att inget av dem har något eget väsen”. För fascismen blir djuren ett alibi, en bricka i deras grymma socialhygieniska spel.
Den moderna djurindustrin vittnar om en passiv fascism, förborgad i vår kulturs skuggsida. Djurets svaghet legitimerar människans styrka. Djurets oförnuft utgör beviset för människans intelligens. Vi lever i bestialiska tider. Vår kultur avskyr naturen. Det manssamhälle som vi har etablerat önskar inget hellre än att kasta av sig naturens paltor och tämja allt vilt. I modernitetens kölvatten innebär allt som trotsar civilisation och kontroll ett kastmärke. Oförnuft är det skamligaste som finns. Denna ideologi drabbar djuret hårt. Djuret ska straffas eftersom det påminner människan om vad som vilar under vår ömtåliga civilisations utanpåverk. Människans behov av att hävda sin artöverlägsenhet är en parallell till nazisternas behov av att hävda den ariska rasens överlägsenhet. J. M. Coetzee beskriver det träffande i Djurens liv: “Låt mig säga det rätt ut: vi är omgärdade av en verksamhet så degraderande, grym och fylld av dödande att den konkurrerar med allt det Tredje Riket var kapabelt till, ja den kan till och med sägas överträffa det eftersom detta är ett system utan slut, självgenererande – som oupphörligen sätter kaniner, råttor, kycklingar och kor till världen i syfte att döda dem.”
Djuren har förfrämligats inför oss. Vad annat är en ko än en biologisk mjölkmaskin? Mänsklighetens strukturella empatibrist gentemot kons, grisens och hönans lidande har psykopatiska proportioner. Samtidigt tycks vi skämmas för vår blodtörst. Vi skäms för den, och måste drapera den i myter. Myter om hur naturligt det är att döda och äta andra varelser. Myter ämnade att överrösta vårt inre motstånd, så att vi över huvud taget kan acceptera djurförtryckets grymheter. Vi lever i en saga, i ett falskt medvetande, som har implementerat starka föreställningar om vad vi tror att mänsklig existens med nödvändighet innebär. Ytliga förevändningar om “det naturliga” blir bilan genom medkänslans oroliga spöke. Amsagor om den jagande savannmänniskan rentvår våra systematiska, institutionaliserade övergrepp på djuren. Iscensättningar av djuret som den främmande stärker vår egen självkänsla. Ju vildare djuret är, desto mer civiliserad blir människan.
I det nazistiska Tyskland var kvinnan i sanning reifierad. Hennes roll var att föda barn, i synnerhet söner, samt att tillfredsställa mannens olika behov. Eftersom nazismens korståg fordrade soldater hade kvinnan ett visst värde som produktionsfaktor i krigsindustrin. “Om hon anstränger sig kan hon bli nästan lika viktig som en mindre ammunitionsfabrik”, förklarar Harald Ofstad. I vår samtids kapitalistiska demokrati appliceras detta synsätt på djuren. Djuren är ting, apparater, på vars blod och mjölk människan livnär sig. Kon fjättras och hålls konstant lakterande. Hennes produkter, hennes söner, tjurkalvarna, slaktas och blir mat till oss. Liksom de högre klasserna förr skänkte nådebröd till fattighjonen, skänker politiken i dag djurskyddslagstiftning till djuren. Djurskydd är djurrättens diametrala motsats. Det är en förutsättning för ett fortsatt förtryck. Djurindustrin kräver halvfriska djur som åtminstone inte självdör. Djurskydd blir det fikonlöv bakom vilket hänsynslös exploatering frodas.
Vilken poetiskt rättvisa, att jorden nu krackelerar under våra barbariska kostvanor. Jag är tacksam över att djurrättsrörelsen har klimatdiskursen på sin sida, men köttets katastrofala påverkan på miljö och ekologi tycks enbart tilltala oss i egenskap av narcissister. Uppenbarligen är det angeläget att se över vilka förbrytelser vi gör oss skyldiga till först när mänskligheten själv hotas. Men för all del, låt då mänsklighetens självbevarelsedrift även tjäna djuren. Riv kontinentens sista gaskammare – slakterierna.
Ludvig Fahlvik, Libertas
