Medlemmar får gärna betala medlemsavgift och gå med röda flaggor på högtidsdagar, men de ska helst inte ha för mycket att säga till om angående vem som leder deras parti. Det skulle leda till splittring, fraktionsstrider, minskad demokrati (SIC!) och att vi alla hamnade i en dokusåpa om man ska tro partiföreträdare. Budskapet till socialdemokratiska medlemmar var tydligt i våras. Nu möter Vänsterpartiets medlemmar delvis samma attityd.
När Socialdemokraterna skulle välja ny partiledare våren 2011 stod det väldigt klart vad Berit Andnor, valberedningens ordförande tyckte om att låta medlemmarna direkt rösta fram en ny ordförande. Det blir en dokusåpa om så sker. Och med 19 år i Riksdagen förkroppsligar hon den självgoda partiföreträdaren som utgår från att hennes åsikt är partimedlemmarnas åsikt.
Valberedningen tar alla medlemmars åsikter i beaktande, sa hon på fullaste allvar när hon var nere i Malmö och talade inför många av stadens aktiva socialdemokrater på det så kallade representantskapet. En ironisk slump gjorde att jag och en vän, till just det representantskapet, motionerat om att valberedningen borde fråntas privilegiet att nominera vår partiordförande eftersom det i praktiken innebär att kongressvalet blir en kröning snarare än en demokratisk process. Att vi medlemmar borde få mer direkt inflytande i partiet var vi inte ensamma om att tycka. Kriskommissionen, som vid tiden då Andnor besökte Malmö var i sluttampen av sin rapport, kom fram till högst likartade slutsatser. Symtomatiskt förhöll sig Berit Andnor så här till kommissionen (rapporten hittar du här):
– Många vill också diskutera frågan om det arbete man för i kriskommissionen. Men vi deltar inte i kriskommissionens arbete, och man måste hålla isär kriskommissionen och valberedningen.
Berit Andnor stannade inte till motionerna behandlades och slapp därmed konfronteras med avvikande åsikter. Motionen röstades dessutom ner. Arbetarkommunens styrelse var emot, deras representant, riksdagsledamot Leif Jakobsson gick upp och sa att det är betydligt mer demokratiskt att välja partiledare som vi gör nu. Alltså att en liten grupp väl insyltade partiföreträdare väljer en annan liten grupp väl insyltade partiföreträdare som sedan lyssnar på en möjligtvis lite större grupp partiaktiva (fortfarande bara en bråkdel av partiets medlemmar) och därefter fattar ett beslut om vem vi ska rösta på inför kongressen. Ingen debatt följde om man bortser från att jag och min vän gjorde vars ett inlägg om att detta förstås är trams. Berit Andnor hade varit nöjd.
Det finns flera bekymmer med Andnor och Jakobssons idéer. Ett som kanske ligger till grund för Socialdemokraternas svårigheter att förhålla sig kritiskt till EU är att många högre upp i partiet fullständigt bortser från byråkratisk friktion. Medlemmarna kan demokratiskt välja representanter i klubbarna. Dessa fattar sedan beslut i kommunerna eller distrikten. Distriktens representanter har sedan kontakt med partiledningen. Beslut fattas på otaliga nivåer på kongresser/möten/representantskap och ingen verkar förstå att detta innebär att mycket av medlemmarnas ursprungliga åsikter faller bort. Ombudsmän, kongressombud, valberedningsmedlemmar och andra som befinner sig högre upp i partiet sitter aldrig med fullständig information om vad vi tycker. Demokrati går förlorad längs vägen även i demokratiska organisationer. I socialdemokraterna såväl som i EU. Om man inte förstår det, utan som Berit Andnor tror att man efter 19 år i Riksdagen, som valberedningens ordförande, är kapabel att ta in alla medlemmars åsikter och sedan agera utifrån dem lever man i en fantasi. Och då är det lätt att tolka krav på medlemsomröstning som om att vi vill att partiet ska bli en dokusåpa. Eller att EU-kritik är irrationellt.
Det är betydligt enklare än så. Vi vill ha något att säga till om, på riktigt. I EU om allt möjligt, i partiet likaså. Vi vill få rösta om vem som ska vara vår ordförande. Och vi vill veta vilka kandidater vi har att välja på innan de har krönts på kongressen. Att kalla det mindre demokratiskt än det system vi har nu är bisarrt. Och tror man att vad som utmärker en dokusåpa är demokrati har man löjligt höga tankar om TV3.
Nu ska Vänsterpartiet välja en efterträdare till Lars Ohly. Och tongångarna känns igen. Mats Einarsson, ordförande i V:s organisations- och stadgegrupp (varför är det alltid de som är mest involverade i organisationen som är övertygade om att den nuvarande organisationen är den bästa möjliga?) tycker att det är en sällsynt dålig idé att låta medlemmarna rösta direkt när han intervjuas av Flamman. En kongress är mer representativ för medlemmarna, är hans övertygelse. När Vänsterpartiet senast hade en medlemsomröstning deltog bara en tredjedel och ett partiledarval bör föregås av en gemensam diskussion som på en kongress tycker han.
Vänsterpartiet har cirka 8 700 medlemmar. Minst 2 700 medlemmar ska bjudas in till den kommande kongress för att Einarsson på något sätt ska kunna få rätt. Eller tror han liksom Berit Andnor och Leif Jakobsson att 60-100 kongressledamöter utan problem representerar medlemmarnas åsikter till den grad att det är värt att stänga ute resten när det är dags att fatta beslut.
Alla demokratiska organisationer har individer med mer makt än den genomsnittliga medlemmen som anser att dennes beslut betydligt bättre avspeglar medlemmarnas åsikter än medlemmarnas egna åsikter gör. Det var uppenbart i Socialdemokraterna i våras och det är vad Vänsterpartiets medlemmar konfronteras med nu. WIwi-Anne Johansson har väckt frågan om en medlemsomröstning till Vänsterpartiets nästa partistyrelsemöte. Jag kan bara önska henne större framgång än två obetydliga Malmömedlemmar hade i våras när de försökte påverka sitt parti.
Relaterade inlägg:
Pingback: Att tvingas bära hundhuvud « Att tänka efter