Burmautskottet: Berättelser från flyktinglägret Mae La

Två av mina studenter har nyligen besökt ett flyktingläger, Mae La, som ligger ungefär två timmars bilfärd från Mae Sot. Båda dessa studenter har tidigare bott i flyktinglägret, men behöver fortfarande åka dit med jämna mellanrum när de blir kallade av lägerledarna.

Detta blogginlägg kommer att handla om deras upplevelser under den senaste vistelsen i lägret. Tanken var att jag skulle åka och hälsa på dem i Mae La, vilket dock inte skedde. Det rådde länge många oklarheter kring hur lång deras vistelse skulle bli i lägret och dessutom satte säkerhetsaspekter käppar i hjulet för planeringen. Istället kommer jag, med detta inlägg, dela deras egna berättelser om sin tid i lägret, och om vad jag själv fått höra om denna beryktade plats.

Mae La är ett flyktingläger indelat i flera så kallade zoner, där individer och hela familjer från Burma bor. Ekonomin i lägret är högst informell och rörelsefriheten är starkt begränsad. Många av flyktingarna arbetar dock dagtid; vissa av dem utanför flyktinglägrets område. En hel del flyktingar blir kvar i lägret under åratal. Under denna tid får de kämpa med vattenbrist och ibland också mat- och medicinbrist. Positivt är dock att en del organisationer finns på plats i lägret, för att utbilda flyktingarna, bland annat i engelska. Detta har också varit till stor hjälp för mina två studenter från Mae La, som ända sedan denna utbildning började i april har haft ett kunskapsförsprång jämfört med de andra studenterna.

Flyktinglägrets funktion och betydelse har dock förskjutits under årens lopp. Fortfarande är det så klart många regelrätta flyktingar – om vi nu utgår ifrån FN:s normer kring flyktingskap och asylrätt – som befinner sig i lägret, men det har också kommit att alltmer ses som en transitplats, dit människor från Burma tar sig för att kunna söka sig vidare – inte minst till USA.

Detta är högst förståeligt. Enligt FN bör den som kan bevisa sig vara personligt och individuellt förföljd ses som flykting, med rätt att söka asyl utanför sitt hemland. I praktiken är denna definition på flyktingskap ofta för snäv. Människor ser sig tvungna att lämna sina hemländer på grund av utbredda humanitära katastrofer och konflikter, som urskillningslöst drabbar delar av eller till och med hela befolkningar. Så är också situationen i Burma. Landet ryktas vara i ekonomisk kris, och folk vittnar om att det är en ständig kamp att hitta tillräckligt med mat och att arbetslösheten är väldigt hög, särskilt på landsbygden. Samtidigt pågår ett flertal väpnade konflikter i olika delar av landet och enligt vissa kommentatorer pågår etnisk rensning av, eller folkmord på, den muslimska minoritetsgruppen rohingyas i Arakan State. I samband med stora investeringar (ofta kallade ”utvecklingsprojekt”) – där Kina och kinesiska företag står ut som de ivrigaste investerarna i Burmas naturresurser – tvångsförflyttas människor från sina hembygder, och berövas då samtidigt på sina landegendomar och sina försörjningsmöjligheter. Regeringssoldater patrullerar i flera byar och tvingar lokalbefolkningen att utföra olika former av arbete åt dem och de beslagtar också ris och andra egendomar från den civila befolkningen. Sexuella övergrepp är också vanligt förekommande, inte minst på kvinnor och tjejer. I Burma är terrorn således alltid närvarande. Vissa personer drabbas hårdare, och mer utstuderat, av terrorn, men alla berörs av den politiska och konfliktsituationen i landet. Det är därför inte konstigt alls att folk väljer att lämna sitt hemland, för att söka sig till tryggheten i ett annat land.

Inom humanitär rätt pratar man ofta om freedom from want och freedom from fear. Dessa termer betyder, enkelt uttryckt, att alla människor har rätt att få sina grundläggande mänskliga behov tillgodosedda och att ingen ska behöva känna sig otrygg, i en vid mening. Mänsklig säkerhet är ett vitt begrepp, som också inkluderar sådant som yttrandefrihet, ett fungerande polisiärt och domstolssystem, rätt till en fysisk integritet (inklusive en rätt att inte utsättas för sexualiserat våld) och mycket mer. Mänsklig säkerhet är något som alla människor har rätt till enligt internationella normer inom människorättsområdet, men vad detta innebär är högst individuellt och kontextuellt. Burmas militärregim har hittills inte visat sig duglig när det gäller att respektera, skydda och tillgodose folkets mänskliga rättigheter och inte heller har regimen lyckats bidra med trygghet i landet – tvärtom ses regeringens soldater och underrättelsetjänst som två av de viktigaste kugghjulen i terrorstaten Burma.

När jag pratade med en annan volontär här i Mae Sot, om just flyktinglägret Mae La, så ryckte hon på axlarna när vi kom in på flyktinglägrets nuvarande roll som transitplats för folk från Burma som vill söka sig utomlands. Hon sade, frankt, att hon skulle ha gjort precis samma sak själv, om hon varit född i Burma (och med denna korta mening satte hon fingret på något väldigt viktigt i sammanhanget; man väljer inte var man föds eller vilken nationalitet eller etnicitet man tilldelas vid födseln). Hon berättade att organisationer som arbetar med flyktingarna i Mae La ”vet om den riktiga situationen” – det vill säga, att merparten av flyktingarna där inte kan bevisa att de personligen och individuellt är politiskt förföljda – men att de ser mellan fingrarna med detta, eftersom våldet i Burma är strukturellt, förutom att vara individuellt.

Frågan är dock om inte många av flyktingarna i Mae La liksom kommer ”ur askan i elden”. Om inte ett strukturellt våld bara byts ut mot ett annat. För även i lägret, såväl som i Thailand i stort, är livet som flykting från Burma väldigt svårt och ofta präglat av våld, diskriminering och ljusskygga, informella maktstrukturer.

Volontären jag diskuterade situationen i Mae La med berättade exempelvis om en person som blivit erbjuden en ansvarsfull tjänst i lägret, men som tackade nej. Hans nej var också ett uttryck för civilkurage, då han motiverade sin avböjning med att han inte ville bidra till och vara en del av ett korrupt, informellt maktsystem som växt fram i lägret. I och med detta blev han sedan utsparkad från lägret (och jag kan bara föreställa mig vad som händer med en flykting från Burma, utan rätt att stanna i Thailand och utan lägerledare som backar upp). Volontären som delgav mig denna historia förklarade detta så tydligt: mannen som hade tackat nej till det prestigefulla uppdraget i lägret hade utgjort en spegel, så att de korrupta lägerledarnas beteende hade reflekterats tillbaka på dem själva. Detta hade varit mycket obekvämt för dem, och eftersom de inte ville hamna i en framtida situation där deras makt synas i sömmarna och ifrågasätts så hade de helt sonika gjort sig av med ”bråkstaken” som satte sig på tvären med systemet. För min egen del så erbjöds jag också skydd av en rebelledare, som skulle ”fixa in” mig i lägret genom att prata med ”rätt personer” i lägret. Detta kändes lika moraliskt tveksamt, minst sagt. Inte för att jag inte förstår varför (väpnade och ofta väldigt våldsamma) rebellgrupper växer fram i konfliktsituationer. Men, för att ett samarbete med dessa grupper skulle innebära att man samtidigt legitimerar deras existens. Det är helt enkelt två olika saker, att vara varse om en väpnad grupp och att understödja denna väpnade grupp.

Samtidigt lurar också det väpnade våldet utanför lägerområdet. Min ena student, ”Dolphin”, som nyligen kom hem från lägret, berättade att två flyktingar från Burma hade skjutits ihjäl av thailändsk säkerhetspolis medan hon befann sig i lägret. Dagtid arbetade dessa två flyktingar utanför lägret, men en kväll, när de varit på väg hem, hade de satt sig ned för att vila. De hade blivit upphittade av den thailändska säkerhetspolisen, som anklagade dem för att olovligen ha huggit ned träd i området, och som sedan därför sköt dem till döds. De båda männen hade familjer i lägret och den ena av dem var dessutom på väg att lämna lägret för att flytta till ett tredje land.

Självklart skulle de båda männen ha haft rätt att försvara sig mot anklagelserna, om detta hade varit en fungerande rättsstat. Nu ser verkligheten inte ut så i Thailand. Inte för folk från Burma i alla fall. De samlas upp i ghettoliknande läger med maffiastrukturer. Deras rörelsefrihet kringskärs. De nekas sjuk- och hälsovård och även när de får detta, diskrimineras dem. De arbetar under slavliknande förhållanden i fabriker och i det fördolda. De stoppas på gatan, förhörs, arresteras. Blir beslagtagna på deras tillhörigheter och tvingas betala mutor. Den mest extrema formen av förtrycket av folk från Burma här i Thailand är dock dödandet. Kroppar som staplas på hög, just för att de alltid bara setts som kroppar, aldrig som människor. Dehumaniseringen är total. Ibland tänker jag, att gatuhundarna är mer fredade här i Thailand än vad människorna från Burma är. De skjuts åtminstone inte ihjäl. Inte i Mae Sot, i alla fall.

Samtidigt finns det så mycket styrka och mod i Mae La och i de andra flyktinglägren. Familjer försöker att hålla samman, trots att de fysiskt måste splittra på sig. Barn och unga vuxna kämpar på med den av ideella krafter erbjudna utbildningen. De delar på maten, även när det är ont om den. De knyter vänskapsband och kärleksförhållanden inleds.

Min student, ”Dolphin”, är ett bra exempel på detta. När hon nu kom hem från lägret riktigt strålade hon, dödsskjutningen till trots. Hon berättade ivrigt om hur hon fått återse sin familj. Hon beskrev sin mamma, som trots sin sjukdom volontärarbetar med matbespisningen till barnen i flyktinglägret. Hon deklarerade också stolt att hon kommit över sin förra pojkvän, som lämnade henne för att gifta sig med en annan. I Mae La hade hon nu träffat en ny partner, som hon älskar och som älskar henne tillbaka. Hon log och sade att hon ätit ordentligt medan hon varit borta från skolan.

Min andra student, ”Sky Lover Virus”, som också var i flyktinglägret parallellt med ”Dolphin”, men som stannade där längre, vittnar också om hur livet förändras när man befinner sig i lägret – oavsett om man bor där permanent eller om man är där på besök. Hon har, med sina egna ord, skrivit ned några reflektioner kring sin senaste vistelse i flyktinglägret, som jag – inte utan att vara en lite stolt lärare – tycker får avsluta detta blogginlägg om Mae La:

 

”I went back to the refugee camp on 3rd of November, 2012. I went back there to be checked in order to get rations by the TBBC (Thai-Burma Border Committee). In the camp, we have to be checked every month to get rations; but students don’t have to be checked every month, they can send a recommendation letter from their schools. Though, everyone in the camp must be checked once a year; if we are not checked, then we won’t get any rations.

I had to wait for three weeks to be checked this time because I live in the zone farthest away in the camp area (Zone A5); when they check us, they do it according to a list which is based on information about the refugees such as house number, and my house number is over 100, so it all got delayed. Also, while I was in the camp, I noticed that the camp was changing a bit. When I went to Zone C, near the hospital and the football ground, I saw some new shops and small markets. Then, when I went to Bible school, I saw that the old school was replaced by a new one, because the old school had burnt down a few months earlier this year. Moreover, when I went window shopping, I tried to ask for the price of the clothes and then I saw that the price was cheaper than in Mae Sot.

I think, that even though we get free education in the camp, some children are not able to attend school. When I was in the camp, one of the children there came to my house and sold vegetables. She told me that she wanted to go to school but that her aunt was not able to send her to school. She lived with her aunt. She thought that if no one can send her to school, she will leave to work in Bangkok in Thailand. I wanted to help her, if I could.

In the camp, there was many Thai security staff present while we had our checking. They restricted our freedoms because of security reasons and they didn’t let people go outside of the camp area, neither did they let people enter the camp. If someone enters the camp, they will ask many things and if they don’t allow the person to enter the camp, we can’t do anything. My father also had to come back to the camp at night – secretly, because the gate was already closed. If my father would have come back at day time, he worried that the Thai security would have asked him questions and then don’t let him enter the camp.

So, I think it is not easy living in the refugee camp. We are not free to go outside the camp as we want.”

”Sky Lover Virus”, 20 år

 

Kärlek,

Angelika

 

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *