Bekämpa rasismen nu, men hur?

minns Utøya

När avskyvärdheter som de i Norge händer känns det futtigt att ens försöka formulera sig om något annat. I situationer som dessa närmar sig de politiska texternas funktion poesin, i det att de famlar efter något för medvetandet att bottna i överhuvudtaget, snarare än att diskutera någon handlingslinje. För de anhöriga kommer det antagligen dröja länge innan livet kan återgå till något slags normalitet. Men för egen del känner jag att det börjar bli dags att syssla med något igen, och det bästa sättet tror jag är att så sakligt som möjligt analysera vad som har hänt och vad det implicerar för framtiden.

I en mening, i en snävt politisk mening, framstår det för mig trots allt som om inte särskilt mycket har förändrats. Norge har inte förlorat någon oskuld. Vi trodde inte bättre om extremhögern innan. Samhällsproblemen och de politiska konflikterna är desamma som för en vecka sedan.  I någon mån har vi fått bättre förutsättningar att få extremhögern (eller högern i allmänhet, för den delen) på defensiven i debatten. Men när det kommer till politiska förändringar i betydelsen myndighetsåtgärder kan jag inte se att det skulle vara relevant med något mer än att polisen ser över en del rutiner. För, som Johan Karlsson uttrycker det i länken ovan:

Svaret på frågan ”hur kunde det ske?” lyder alltså: Hur mycket vi än önskar att dåden aldrig ägt rum, skulle vi inte vilja leva i ett samhälle där de vore omöjliga. Så bör man också förstå Stoltenbergs ord: Vårt svar är mer demokrati, mer öppenhet, mer humanitet, men aldrig naivitet.

Jag har sett rapporter om att SSU i veckan har fått ett betydande medlemstillskott av ungdomar som vill bekämpa rasism. Sannerligen något att glädjas åt mitt i eländet. Men detta aktualiserar frågan om strategi mot Sverigedemokraterna och annan extremhöger. För mig framstår det fortfarande som om vi inte är särskilt klara över hur detta bekämpande konkret ska gå till. Det talas alltjämt i vaga termer om att “stå upp”, “bemöta” eller just “bekämpa”, som om detta bokstavligen vore en fråga om att möta kraft med kraft.

Socialdemokraterna har historiskt sett uppnått stora ting genom att vara listigare än så. Här krävs mindre av kraft och mer av intelligens. Ulf Bjerelds fyra regler är vad jag kan bedöma helt korrekta, men dels talar de bara om vad man inte ska göra, dels är de delvis formulerade utifrån målet att hindra SD från att komma in i riksdagen. Nu när de väl sitter där krävs mer offensiva planer. Idén om SD:s väljare som “globaliseringens förlorare” framstår i mitt tycke som den bästa hypotesen (om än inte helt utan reservationer, läs gärna en pinfärsk forskningsartikel av Jens Rydgren och Patrick Ruth i frågan) att utgå ifrån, men när det kommer till förslag på hur faktisk policy ska se ut för att dessa människor ska finna det för gott att lämna SD har diskussionerna mig veterligen inte kommit särskilt långt. Inte heller när det gäller vilken sorts retorik som borde slås an (en intressant idé så god som någon kommer från sporthållet).

Se där, en möjlig fokusfråga för S-studenter nästa verksamhetsår.

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *