Det sägs ofta att socialdemokratin måste våga mer, visa mer, bli djärvare. Att våra bristande framgångar handlar om att socialdemokratin närmat sig mitten. Frågan är snarare vad som är mitten och hur vi kan forma den.
För att kunna vara ett stort parti behöver ens budskap och politik appellera till i någon mening ”vanligt folk”; till majoriteten. För oss socialdemokrater måste det då handla om att hela tiden förflytta gränsen för det radikala i progressiv riktning. Det är egentligen fråga om klassisk reformism – vilket i sin tur är avhängigt maktinnehav.
Istället för att över ett bräde försöka pressa igenom politik som inte har tillräckligt stöd bland befolkningen, skapas det jämlika och solidariska samhället stegvis. Det har varit socialdemokratins recept de senaste 100 åren, det är så vi behållit makten under långa perioder, och det finns all anledning att känna stolthet över det.
Problemet är att dagens parlamentariska läge inte medger den reformism vi vill och så väl behöver leverera. Det har blivit en krock mellan å ena sidan insikten att makten är nyckeln till reformerna, och å andra sidan verkligheten att makten vi förmått att vinna inte är tillräcklig. Vi har tappat unga akademikerröster till mindre partier och arbetare till Sverigedemokraterna. Grupper vi tidigare förmått att förena.
Kanske handlar det inte om att vi vågar för lite. Utan om att vi måste fånga mitten. Vår politik behöver vara en klassutjämnande sådan som även får klassöverskridande stöd. Det splittrade politiska landskapet kräver en förenande politisk kraft – något som Socialdemokraterna har varit och ska fortsätta att vara. För det är bara genom enighet som vi kan utmana kapitalet på allvar.
Högerpartierna kommer aldrig att bli mittenpartier. Däremot kan de förflytta gränsen för det radikala i fel riktning. Åt höger. Migrationspolitiken är ett sådant område. Styrningen av välfärden ett annat. De kan splittra befolkningen ännu mer, för det är vad en klassförstärkande politik och retorik gör. Det var vad regeringen Reinfeldts framgångar bestod i – att ställa grupp mot grupp.
Det försvårar för en progressiv rörelse som socialdemokratin att vinna stöd. Ojämlikhet föder ojämlikhet, på samma sätt som jämlikhet föder jämlikhet. Den borgerliga reformagendan under regeringen Reinfeldt har satt djupa spår i dagens politiska landskap. I ljuset av det måste det ändå sägas vara en prestation att socialdemokratin erhåller 30 procent av rösterna.
Kampen om mitten handlar inte om likriktning eller nedtoning. Det handlar om att förena människor över klassgränser för en socialdemokratisk politik. Det är bara en rörelse för jämlikhet som kan vinna majoriteten. Det är samtidigt den enklaste insikten och den svåraste uppgiften för framtidens socialdemokrati.
Elinor Odeberg
Redaktör Libertas 2012-2014
