Jag har nu avklarat min sista vecka som volontär på SYCB´s utbildning i Mae Sot. Det är därmed studenternas sjuttonde undervisningsvecka, enligt mina noggrant nedplitade anteckningar. Nästa periods lärare har anlänt och hon kommer att fortsätta undervisningen de nästkommande 4 månaderna. Hon heter Angelika Kahlos och kommer att fortsätta skriva rapporter på den här sidan om sina förehavanden i Mae Sot.
Jag känner mig sorgsen över att åka hem. Sorgsen över att lämna alla jag har lärt känna här och över att vi kanske aldrig kommer att träffas igen. Samtidigt är jag oerhört glad att ha fått chansen att vara här, att få vara en del av den här kontexten på ett så naturligt vis. Jag har lärt mig oerhört mycket och fått så oerhört mycket – jag vet inte hur jag ska uttrycka det på något annat sätt, även om det låter banalt. Därmed inte sagt att det har varit lätt. Många gånger har jag känt mig nedstämd, ledsen och ensam. Jag har längtat efter det som är hemtamt för mig, att bo tillsammans med och dela min vardag med en älskad person som känner mig och förstår mig istället för 18 personer som vill väldigt väl men där missförstånd är lika vanligt förekommande som störtskurar (för att förtydliga min poäng: det är regnperiod och störtskurar förekommer mycket, mycket ofta). Jag har längtat efter att kunna använda mitt förstaspråk, eller åtminstone mitt andraspråk, friktionsfritt och göra mig fullkomligt förstådd; inga onödiga missförstånd och inga avstannande konversationer som slutar med ett generat fniss och ett ”Förlåt, jag vill så gärna säga något, men jag har inte orden”. Att leva varje dag tillsammans med människor som talar ett annat språk än en själv är i längden en smula deprimerande, det ska erkännas. Hur ska jag göra för att vara ”en del av gänget” när jag inte förstår vad de säger? Ibland har jag skojat med ändå, trots att jag inte förstått något mer än ett eller två ord och kroppspråket. Men emellanåt har jag inte gjort det, alls. Istället har jag dragit mig undan och blivit tyst och känt mig instängd i mig själv. Jag tror att de andra därmed stundtals har uppfattat mig som avståndstagande, men jag har inte vetat hur jag ska kunna uppföra mig på något annat vis.
Detta skriver jag av en anledning, jag vill göra en poäng – en poäng om vikten av språklig och kulturell förståelse. Jag önskar så att alla de vettvillingar som så bestämt hävdar den egna kulturens överlägsenhet (och därmed på ett mer eller mindre explicit vis andra kulturers underlägsenhet) kunde få lov att leva i en kontext där de var helt fel ute – där de inte visste om alla små egenheter som folk sysslar med och som kallas kultur. För detta kan omöjligen handla om att något är rätt eller fel (även om man själv naturligtvis kan tycka att man har rätt eller fel). Jag kan inte se någon annan rimlig förklaring till olikheter än att folk helt enkelt är vana vid olika saker. Det är inte rätt att ta av sig skorna när man går in i ett tempel, eller buga sig när man går förbi någon som står högre i rang än en själv, men inte heller kan det vara fel. Det är bara vad vissa människor är vana vid och ser som självklart, och befinner man sig i den kontexten är man fullkomligt fel ute om man inte gör så. I värsta fall är man oförskämd utan att ens vara medveten om det. För det är inte särskilt lätt att veta om alla små kulturella nyanser. Som exempel: jag är van vid att äta tårta på födelsedagskalas, vilket man är här också. Däremot är jag inte van vid att man kletar ut grädden från tårtan i ansiktet på den som fyller år, för att lyckönska henne. Det är man här. Vet jag inte om det som uppfattas som självklart blir jag betraktad som konstig, vilket i sin tur får mig att känna mig dum. Denna känsla önskar jag så intensivt att de ”svenskar” som skriver raljerande blogginlägg om ”lata blattar” eller ”kriminella gener” eller att ”det kanske är dags för en ny kristallnatt” (!) kunde uppleva.
Sidospår. Var var jag någonstans? Just det; visst har det varit svårt emellanåt, men det har också varit fantastiskt. Och även om jag är på väg härifrån, så har det bara gått en tredjedel av studenternas utbildning. De har bara börjat. Och när sedan väl utbildningen är slut i april nästa år, så innebär förhoppningsvis inte heller det slutet på något, utan snarare början. De utbildar sig för att bli morgondagens politiska ledare – på ett eller annat plan. Det finns så mycket jag vill säga om det, om studenterna och den framtid de hoppas på, men jag vet inte hur jag ska få ner allt på pränt. Så för tillfället nöjer jag mig med att önska dem det allra varmaste Lycka Till jag kan uppbåda.
/Maria Ehnhage, Mae Sot, Thailand
