Det har undgått få att en känd kulturman, i media kallad Kulturprofilen, outats som sexualförbrytare. I kölvattnet av #MeToo-rörelsen har flera berättelser om den ännu ej namngivne mannen med starka kopplingar till Svenska Akademien bubblat upp. Svenska Akademien själva gjorde ett offentligt uttalande där de skriver att det har

framkommit att ledamöter, ledamöters döttrar, ledamöters hustrur och personal vid Akademiens kansli utsatts för oönskad intimitet eller opassande behandling av vederbörande.

Detta är bortom oacceptabelt. För en utomstående framstår Svenska Akademien med social omnejd hart när som ett harem för denne Kulturprofil, en gubbslemmens lekpark där kvinnor är någon sorts allmän egendom. Trots att övergrepp uppenbarligen varit välkända sedan tidigare krävdes det en hashtag för att den anrika Akademien skulle agera.

Svenska Akademien är en mycket gammal institution, som helt saknar transparens och insyn till skillnad från de flesta andra offentliga institutioner i vår påstått moderna demokrati. Det är lätt att föreställa sig hur århundraden av tradition kopplat ned all kritisk reflexion och gynnat framför allt patriarkala strukturer. Sådana här slutna miljöer tenderar att bli just skumma, igendammade och untouchable. Nu står vi med facit. Det har begåtts rena brottsligheter inom detta slutna sällskap. Förtrycket har tillåtits härja fritt.

Sverige är ett litet land och omfånget på kulturnäringen speglar förstås detta. Naturligtvis gör det hela ärendet mer delikat. Och Akademien, med sin enorma prestige, har mycket att förlora. Just därför är det av yttersta vikt att Akademien tar de relevanta vittnesmålen och anmälningarna på allvar – och framför allt att de gör någon sorts organisationsanalys och följer upp med ett rejält och strukturellt organisatoriskt förnyelsearbete. Institutionen måste se sin egen roll i detta groteskeri. Akademien kan inte vara någon sorts parallell, laglös verklighet där människor håller tyst av rädsla för att förlora prestige, få på nöten yrkesmässigt eller stöta sig med stofila legendarer.

Det är avgörande för humanioran att Akademien moderniseras. Svenska Akademien är en av väldigt få bastioner som tar humaniora och kultur på allvar i Sverige. Det är kanske en borgerlig institution, men det är i så fall en borgerlig institution med radikal potential. Nobelpriset i litteratur är världens viktigaste litterära utmärkelse, och Akademiens blotta existens är trots allt ett erkännande av att litteratur och kultur spelar roll. Och hur kan man förvänta sig att någon människa i allmänhet och kvinna i synnerhet kommer vilja arbeta inom en kultursektor där dylik arbetsmiljö råder? Om Akademien slarvar bort sin skyldighet att nu riva murarna och bryta tystnadskulturen driver den en bila genom humanioran. Och humanioran lever redan, som bekant, ett liv på nåder i denna kalla, kulturfientliga avkrok.

Ludvig Fahlvik

Libertas redaktör

Bild: Sara Danius, Svenska Akademiens ständige sekreterare. Foto: SVT