Aung San Suu Kyi har i veckan gjort sitt första besök utomlands på över två årtionden. I tisdags anlände hon till Bangkok för diverse besök och möten av hög profil, och för att tala på World Economic Forum. Idag, lördag, hade turen kommit till Mae Sot. Klockan 9.30 i morse förväntades den stora ikonen landa på Mae Sots flygplats. Från SYCBs sida var förberedelserna stora. Igår kväll provade vi ut nya t-shirts med tryck på Suu Kyi. Jag fick en röd snygg t-shirt med The Lady´s siluett på framsidan. När lördagmorgonen så kom, var vi redo. Schemat för hennes besök i Mae Sot var något oklart, det enda vi visste klart var att hon skulle landa på flygplatsen klockan 9.30, att hon därefter skulle till flyktinglägret Mae La camp och att hon troligtvis skulle tala på Mae Tao clinic senare på dagen. (För information om hennes besök i Mae La camp, se till exempel här.)

Tidigt på morgonen begav jag mig tillsammans med SYCBs generalsekreterare till vägen utanför flygplatsen för att hälsa Suu Kyi välkommen hit, båda noggrant iförda de nya t-shirtarna. Övriga på kontoret skulle komma med bil till hennes eventuella tal senare på dagen, på grund av de rent logistiska problemen med att förflytta drygt 15 personer från A till B.

Vi var dock inte ensamma. Resan tog cirka 15 minuter på motorcykel och längs med hela vägen såg vi människor iklädda liknande t-shirtar som de vi hade på oss, på väg i samma riktning som oss; gåendes, cyklandes eller körandes diverse fordon.

Jag kände till en början en viss osäkerhet; var det här företaget helt riskfritt? Vi befinner oss precis på andra sidan gränsen från Burma, ett land där det är olagligt att samlas fler än 5 personer på samma ställe och demonstrera. Kan polisen skjuta demonstranter i Göteborg kan de nog skjuta dem i gränslandet mellan Thailand och Burma också, tänkte jag. Detta var dock en fullkomligt onödig farhåga, insåg jag snabbt. Det här var en glädjens dag, och trots att det var viss militär/polisiär närvaro längs med vägen verkade de mest syssla med att hålla ordning på trafiken.

Vi inrättade oss i ledet längs med vägkanten, bredvid hundratals andra människor. Och väntade. Vi spanade längs med vägen, och väntade lite till. Så plötsligt kom några bilar körandes i väldigt hög hastighet; några polisbilar med påslagna sirener, några andra fordon och en vit sorts skåpbil. Det hela var över på någon sekund och jag hann inte se vare sig någon demokratihjälte eller någon annan. Direkt efteråt började folk röra sig i samma riktning som bilarna åkt och jag fick plötsligt en uppfattning om hur många människor som faktiskt hade stått där för att hälsa kvinnan, som de sätter sitt hopp till, välkommen till staden där de bor. Jag visste inte att det fanns så många människor här i Mae Sot, ens.

Vi åkte tillbaka till kontoret och jag kände mig lite snopen. Hade de inte kunnat köra bara lite långsammare och ”vinka till folket”? Låta henne ingjuta lite hopp i människorna genom att visa sin ikoniserade gestalt? Men vi gav det hela ett nytt försök lite senare på dagen. De flesta från kontoret, studenter såväl som anställda, packade in sig på flaket av en stor bil, för att åka till Mae Tao clinic och förhoppningsvis där se henne tala. Även där var en ansenlig mängd människor samlade, om än mycket färre än tidigare på morgonen, och stod och väntade på gårdsplanen utanför kliniken. En talarscen var förberedd och en stor affisch med Aung Sang Suu Kyis bild hängde nedanför. Där var en salig blandning av människor, iförda sina vackraste högtidsdräkter från de olika etniska grupperna i Burma, eller t-shirtar med olika politiska budskap alternativt Suu Kyis porträtt.

Så började då dagens andra vänte-period. Det raspade lite i högtalarna och någon sa något på burmesiska, varpå alla rusade framåt för att komma så nära scenen som möjligt. Nej, falskt alarm. Detta upprepades ett antal gånger, men tyvärr blev det inte något tal av demokratihjälten. Hon kom aldrig. Hennes bil körde dock förbi utanför området, på väg tillbaka till flygplatsen igen. Några av studenterna hade sett henne i bilen och nästan skakat hennes hand när hon körde förbi. Själv såg jag henne aldrig. Jag och de studenter som var med mig fick nöja oss med att ha varit på något som kändes som en festival och ätit frukter och svettats tillsammans med andra människor som bär på ett liknande hopp som de själva, hoppet om fred och demokrati i deras land. Detta hopp tycks med förvånansvärd folklig enighet vara kanaliserat genom denna åldrande men anmärkningsvärda kvinna. En enighet som jag personligen inte har sett något motstycke till inför andra politiska ledare i andra kontexter (därmed naturligtvis inte sagt att de inte finns). Det finns säkerligen en hel del kritiska röster riktade även mot Ladyn, bl.a. från ledare för olika etniska grupper runtom i landet som av förklarliga skäl inte vill bli bortglömda även om de ligger långt från Rangoon, geografiskt såväl som socialt. Jag tänker mig också att den ikonartade status som hon har uppnått under åren i husarrest eventuellt kommer att falna i takt med att tiden som regeringskvinna börjar göra avtryck i dess ställe.

Det jag har bevittnat idag har dock inga spår av detta. Den enda kritik jag hör idag rör sig om besvikelse över att hon aldrig kom och talade, trots mängden välförberedda människor som tålmodigt väntade på henne.

/Maria Ehnhage, Mae Sot, Thailand