Zlatans självbiografi nominerades till Augustpriset – men vann inte. Hur hade Sveriges kulturelit hanterat situationen om Zlatans bok vunnit? Foto: Pontus Lundahl / Scanpix
I dagarna presenterades de 18 nominerade till Augustpriset. Augustpriset skriver på sin hemsida: “Augustpriset har fått sitt namn efter August Strindberg och är ett av Sveriges mest uppmärksammade och prestigefyllda litterära priser.“ Förutom prestigen som Augustpriset själva påstår följer med priset får vinnaren även en summa på 100 000 kronor och en statyett.
Utan att gå in för mycket på de nominerade ställer jag mig frågan: Vilken funktion fyller egentligen ett litterärt pris i denna kategori? Är det verkligen tänkt som ett pris för kulturella gärningar eller kan det finnas andra baktankar? Augustpriset instiftades och delas ut av Svenska Förläggareföreningen, som i sin tur väljer ut en jury som ska bedöma vem som tar hem priset. Att det ligger i Svenska Förläggareföreningens intresse att böckerna ska sälja så bra som möjligt är väl ganska uppenbart men det känns inte heller allt för konspiratoriskt att ana andra baktankar med ett liknande pris. Baktankar som handlar om att stärka den redan rätt starka kulturella eliten.
Personerna som sitter i Augustprisets jury är till stor del kända kulturpersonligheter i Sverige. Personerna som blir nominerade är även de, bortsett från debutanterna kanske, ofta redan kända och lästa författare. Behöver de verkligen den extra prestige som priset ger? Behöver de klistermärken på sina böcker som påvisar vilka priser de blivit nominerade till och vunnit eller kan det faktiskt vara så att de klarar sig rätt bra ändå? Att folk ändå kommer köpa deras böcker?
Missförstå mig rätt: Det är inte lätt att vara kulturarbetare i dagens Sverige. Men det blir nog inte heller lättare när ett gäng “experter” ska bedöma från en ganska marginaliserad skala böcker vilka som är “bäst”. Framför allt så bidrar det knappast till ett öppnare kulturellt klimat. Minns bara debatten kring ifall Zlatan Ibrahimovics självbiografiska Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia som blev nominerad förra året verkligen var värdig ett så stort pris. Då verkade det inte spela någon roll att det var en av de mest lästa och omtyckta böckerna i de svenska hemmet under året. Vanligt folk har ju inte vett att bedöma vad som är bra kultur och inte.
Nu vann ju inte Zlatan Augustpriset och faran var så att säga överblåst. Men tänk om han hade vunnit? Det hade ju varit ganska intressant att se den svenska kultureliten hantera det. Min poäng någonstans är just detta: Vi behöver ett kulturklimat som inte är så snävt. Ett kulturklimat som tillåter alla som på något sätt konsumerar kultur att tycka till om den utan att bli dumförklarad eller få just sina kulturella preferenser nedvärderade. Kultur handlar inte om en liten klick på Södermalm som tycker saker, det är så mycket mer än det.
Och även om det kanske är en dröm för alla aspirerande författare att vinna Augustpriset och få rosade recensioner på DN:s kultursidor kanske det borde vara ännu större att, i likhet med Zlatan, få läsas även av 15-åriga skoltrötta killar som aldrig annars tar upp en bok. Någonstans måste vi finkultur-älskare med Strindberg på nattduksbordet och hippa indieband i våra spotifyspellistor (ja, jag är en av dem) komma ner från våra höga hästar och inse att det är lika mycket värt att läsa Zlatans självbiografi och uppskatta Linda Bengtzings senaste melodifestivalbidrag. I slutändan handlar det bara om att konsumera kultur- oavsett vilken typ av kultur det handlar om.
Liss Jonasson,
Libertas
