Den 22 oktober 2015 är en dag som för alltid kommer vara brännmärkt i mitt minne. Det är en trött dag. Dagen innan hade jag varit på konsert i Stockholm. Nu satt jag utan mycket sömn på en mattelektion och bad inombords om att skoldagen skulle ta slut någon gång.

Det är strax efter lunchtid. Många mobiler börjar plinga. Läraren säger irriterat åt alla för fjärde gången att lägga undan mobilerna. Men den här gången är det några som inte lyssnar.

”Något har hänt på Kronan”

Allt går väldigt fort. Jag tar upp min egen mobil. Fjorton sms och två missade samtal. Alla undrar var jag är. Uppmaningar om att hålla mig borta från Trollhättan. Förvirring och rädsla lägger sig över klassrummet. Ingen förstår vad som har hänt, men det ligger en känsla av allvar i luften. En annan lärare kommer och ber läraren komma ut ett tag. Nu har alla sina mobiler uppe.

Efter tio minuter kommer läraren tillbaka med tårar i ögonen.

”Det har skett en skolattack i Trollhättan, på Kronan. Vi vet inte mycket mer i nuläget, men för säkerhets skull har vi uppmanats att låsa dörrarna”

_______________________________________________________________________________

Rasism dödar. Det är en lärdom jag och många andra i och i närheten av Trollhättan bär med oss från den dagen. Eleven Ahmed, lärarassistenten Lavin, och läraren Nazir fick sätta livet till i det rasistiskt motiverade terrordådet. Rasism är inte en osynlig kraft som bara dyker upp i
form av enstaka händelser och elaka ord. Det är en struktur som systematiskt förtrycker, skadar och dödar.

För många av oss kommer livet aldrig riktigt var sig likt efter den dagen. Det är omöjligt att glömma den sorgen och skräcken man kände för sig själv, sina närstående och hela staden. För oss kommer det aldrig finnas någon tvekan om hur allvarlig rasismen är och hur viktigt det är att den ständigt motarbetas. Det är därför jag ser med oro på det offentliga samtalet och mediabevakningen av Kronan och stadsdelen Kronogården. Allt handlar om våld, brottslighet, misslyckad integration och dåliga skolresultat. Men ingen rapportering återspeglar det som är bra och fantastiskt med området. Samhörigheten, engagemanget, och de goda krafterna som lyfter hela stadsdelen. Inget återspeglar den normala vardag som många av de boende upplever. Det är ett mönster som gäller även andra s.k. ”utsatta områden”. När media pekar ut ett helt område som problematiskt, så följer snabbt fördomar och misstänkliggöranden efter.

Moskén i Kronogården har flera gånger blivit utsatt för hot och rasism. Många boende i området upplever också att rasismen och fördomarna växer, särskilt i takt med att Sverigedemokraterna har fått ökat stöd i de senaste valen, både nationellt och i kommunen. Vi får inte inbilla oss att attacken på Kronan för fem år sedan var resultatet av en ensam galnings gärningar. Det är resultatet av rasism och fördomar som grott och växt fram i området under lång tid. Vill vi på allvar att något sådant aldrig mer ska ske och att Kronogården ska vara en plats där boende kan känna sig trygga så måste vi ta rasismen och dess normalisering på allvar.

I en tid då rasismen återigen normaliseras är det vår plikt att vara en stark motkraft. När högern öppnar sig för samarbete med SD, så ska vi markera att det aldrig är något vi kommer att acceptera. När politiska företrädare uttrycker sig rasistiskt, oavsett om det är i riksdagens talarstol eller i kommunfullmäktige, så ska vi säga ifrån. När högerkonservativa krafter påstår att strukturell rasism inte existerar, så ska vi pressa på att skolbarn måste lära sig om det i utbildningen. Och kanske viktigast av allt, så måste vi bli bättre på att stå upp mot vardagsrasismen runt omkring oss. Vi måste våga säga ifrån när kollegan eller kusinen drar ett olämpligt skämt eller generaliserar. Det är just den vardagsrasismen som i längden normaliserar attentat likt den mot Kronan. En nolltolerans som inte är konsekvent är nämligen inte någon nolltolerans alls.

Mathilda Bandarian, Libertas redaktion