Under ett seminarium om ANC:s ideologiska utveckling ställdes en retorisk fråga under inledningsanförandet. ”Is the ANC still the vanguard of the progressive left?”. Frågan implicerade även en motfråga – vad är ANC annars? En beskyddare av status quo?
Frågan fångade det dilemma som så många vänsterpartier ställs inför efter en längre tid vid makten. Efter år av framgångar förmår partierna inte komma på nya idéer, att formulera nya mål. Trots ett missnöje med de rådande sakförhållandena måste partiet stå upp för vad de åstadkommit så långt. Ledarna framstår som lata pampar mer intresserade av att behålla sin egen makt snarare än villiga att åstadkomma en radikal samhällsomvandling.
I Sydafrika och ANC har detta aktualiserats under president Jacob Zumas andra mandatperiod. Zumas mandatperiod har omgärdats av en stagnerande utveckling, korruptionsskandaler, arrogant ledarskap och nu senast ett katastrofalt resultat för ANC i förra årets lokalval. Samtidigt som statliga projekt läggs ut på entreprenad genom tveksamma upphandlingar och ojämlikheten är på högre nivåer som 1994 är 2017 års regeringsförklarings huvudnummer ”a radical socio-economic transformation”. Definitionen som ges är verkligen ett radikalt (om än luddigt) förslag:
We mean fundamental change in the structure, systems, institutions and patterns of ownership, management and control of the economy in favour of all South Africans, especially the poor, the majority of whom are African and female, as defined by the governing party, which makes policy for the democratic government.
Dessa är alltså Zumas egna ord. Diskrepansen mellan hans anförande och hans eget agerande är uppenbart. Det finns många skandaler runt Zuma, men den mest uppmärksammade är ”säkerhetsuppgraderingarna” av hans residens i Nkandla. 246 miljoner rand (ca. 170 miljoner SEK) av skattebetalarnas resurser spenderades, bland annat på en pool. Efter att en offentlig åklagare funnit Zuma skyldig att betala tillbaka pengarna vägrade Zuma först då han betraktade åklagarens yttrande som en rekommendation. Konstitutionsdomstolen fann senare att åklagarens dom var bindande och att Zuma brutit mot konstitutionen.
Vad gäller den generella ojämlikheten i samhället är den som sagt på samma nivåer som tidigare. Statliga initiativ som Black EconomicEmpowerment (BEE) har berett en väg för klassresor för svarta medborgare och i viss utsträckning etablerat en svart medelklass, vars existens var omöjlig under apartheid. Men som många på vänsterkanten härnere säger – du revolutionerar inte ekonomin genom att ersätta en kapitalist med en annan. Den nya gruppen av svarta kapitalister har knappast blivit den patriotiska borgerligheten som ANC hade hoppats på. Snarare har de blivit föremål för nepotism och i oheliga allianser med regeringen. Allt medan majoriteten av den svarta befolkningen befinner sig fortfarande i omfattande fattigdom. Klassamhället består.
ANC:s politiska projekt är dock alltjämt den ”nationella demokratiska revolutionen” (NDR). NDR lanserades ursprungligen av Sydafrikas kommunistparti och anammades av ANC. När ANC väl fick makten blev huvudelementen i NDR att förbättra livsvillkoren för de som förtryckts under apartheid. Politiska och sociala rättigheter, exempelvis tillgång till vatten och elektricitet, blev huvudnumren. Mindre framgångsrika försök att omfördela ekonomiska resurser har skett, med BEE (nämnt ovan) och omfördelning av land. Landreformerna anses ha slagit bakut, då de svarta bönder som tagit över landet från vita storbönder saknat kapital och kompetens att överta driften av de storskaliga jordbruk som tidigare bedrivits, vilket lett till att stora jordbruksområden idag inte brukas.
Har målen för revolutionen uppnåtts nu då de flesta medborgare har tillgång till vatten och el, apartheid är avskaffat och demokratin har införts? Nej, absolut inte. Klassklyftorna består och majoriteten av kapitalet är fortsatt koncentrerat i den vita minoritetens händer. Försöken att råda bot på ojämlikheten har i stor utsträckning misslyckats och ANC:s företrädare verkar marginellt intresserade av att råda bot på den. Som en kollega och ANC-veteran sa, ledarskapet verkar mer intresserade av att bevara sina egna privilegier än att stärka den svarta arbetarklassen.
Svaret på den inledande frågan blir nog därför att just nu fungerar ANC som en beskyddare av status quo. Den politiska retoriken liksom den interna debatten inom partiet pekar dock mot en vilja att vara den progressiva vänsterns förtrupp. Frågan är bara hur.
Liknande frågor står den svenska socialdemokratin inför. Många är vi som är besvikna på regeringens rådande politik och brist på radikalism. Välfärden som borgarna började riva ner genom jobbskatteavdrag och privatiseringar är nu tillfälligt försvarad. Den senaste diskursen om den svenska modellen handlar ibland om att försvara, ibland om att utveckla. Men förslagen på hur vi kan stärka den känns fortsatt vaga. Några speciellt radikala förslag på hur den kan byggas ut lyser med sin frånvaro.
ANC står vid ett vägskäl efter att ha förlorat Johannesburg, Tshwane och Kapstaden i förra årets lokalval. De pressas både från höger av Democratic Alliance och från vänster av populistiska Economic Freedom Fighters. Vid partikongressen i december väntas en ny partiledare väljas, då Zuma är inne på sin sista mandatperiod. I juni fastställs ANC:s ideologiska program ”Strategy and Tactics” vid partiets politiska kongress. Inför valet 2019 måste en ny diskurs och nya förslag presenteras. Annars riskerar den nationella demokratiska revolutionen att nå sitt slut, i ett läge som är långt ifrån det samhälle som ursprungligen var tanken. I april har Socialdemokraterna kongress. 2018 är det val. Då behövs en ny diskurs för att vi ska kunna bli förtruppen för den progressiva vänstern. Annars blir vi socialdemokrater såväl som ANC endast en beskyddare av rådande status quo.
Gustav Björklund Larsen
Gustav Björklund Larsen är praktikant för Palmecentret och medlem i LSSK. Under våren arbetar han för Palmecentrets sydafrikanska partnerorganisation ETU och kommer regelbundet skriva artiklar för Libertas
