Att vara man – och psykiskt sjuk

image

 

Jag är man och psykiskt sjuk. Sedan två år tillbaka har jag haft en svår depression. Detta har varit väldigt svårt att erkänna. Jag har ljugit och hållit uppe fasader för vänner och familj. Under flera år har jag känt skam för sjukdomen. Jag har inte velat vara till besvär, och heller inte kunnat lätta på trycket och säga som det är. Istället har jag dragit olika lögner och slätat över mitt mörker. Detta är första gången jag är helt öppen om detta.

 
Varför ska det vara så? Vad är det som gör att personer med psykisk ohälsa skäms medan den som brutit ett ben eller har diabetes inte gör det? Det är egentligen helt ologiskt. Väldigt många drabbas av depression och det borde inte vara skamfyllt i ett samhälle med så mycket press och krav. Depression har blivit vår tids stora folksjukdom. Istället för att klandra oss själva borde skulden riktas mot systemet.

 
Psykisk ohälsa har på senare år blivit mindre tabu men är fortfarande ett svårt samtalsämne. Ofta framhävs kvinnors psykiska mående, exempelvis i S-studenters senaste kampanj. Man berättar att kvinnor drabbas av patriarkatet genom stress och höga krav. Sällan diskuteras männens ohälsa. Att många män lider utan att våga söka hjälp pratar vi inte om. Faktum är att patriarkatet inte bara drabbar kvinnor utan även män. I den offentliga debatten om psykisk ohälsa syns också främst kvinnor. Få män involverar sig i diskussionerna.

 
Det börjar redan på dagis. Pojkarna lär sig att vara starka medan flickor tillåts visa sina känslor. Flickor blir känslosamma individer och pojkar blir aggressiva och till synes kontrollerade. Det är inte tillåtet att gråta. På så vis befästs mansrollen redan tidigt i uppväxten. Som man förväntas du vara stark och stolt. Du ska inte behöva ta hjälp av någon. Männen blir emotionellt funktionshindrade. Duktiga på bollsporter och teknik men oförmögna att lätta på sina svåra känslor. Fler män än kvinnor tar livet av sig. Istället för att söka hjälp hänger man sig i tysthet.

 
Känslan av meningslöshet och ensamhet är aldrig starkare än när man står framför järnvägsspåret och funderar på att hoppa. Hellre det än att våga lyfta luren och söka hjälp. Den tröskeln kan vara gigantisk. De allra flesta som tar livet av sig har inte pratat med vården om sitt lidande. Till och med döden kan kännas varmare än tanken på vad omgivningen skulle säga om man berättade hur det är.

 
Det är samhällets krav på mig som man som gjort att jag undertryckt mina känslor och funderat på självmord i två års tid. Dödstankar har känts logiska i den själsliga ensamheten. Samhället verkar inte ta självmorden på allvar. Betydligt mer resurser läggs på förebyggande av trafikolyckor än suicidprevention. Detta bygger på gamla föreställningar om att självmord inte går att förhindra. Framförallt att det skulle vara skamligt och själviskt att begå självmord.

 
Min erfarenhet är att ingen handling kan vara mer osjälvisk än suicidhandlingen. En suicidnära person uppfattar det som att världen skulle vara bättre om hen inte fanns. Att man är en helt och hållet dålig människa som bara är till besvär. Denna form av självhat frodas i ett system där individen inte tillåts göra misstag eller älskas för den hon är. Patriarkatet inordnar oss i olika roller.

 

 

Det har varit svårt att skriva den här texten. Men jag har bestämt mig för att traditionella manlighetsnormer och tabun inte ska behöva påverka mitt mående. Det är samhället det är fel på – inte individen. Vi måste göra upp med vårt förakt för svaghet och erkänna våra problem. Det dödar 1500 svenskar varje år. De allra flesta självmorden går att undvika. Då krävs ett samhälle med hög acceptans för misslyckanden och att pojkar och män uppmuntras att prata om känslor.

 

Simon andersson

libertas

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *