Att reclaima fäbodar och folkmusik: Fäboland

14696989_10153771002927294_44238170_n

 

I en aktuell utställning i Riksteaterns regi, Fäboland, ser kulturskribenten Madeleine Bengtsson en materialistisk tolkning av folklorens uppkomst och hur män approprierat kvinnors skapande. Men också ett utopiskt matriarkat, åtminstone under sommarmånaderna.

 

 

Vad är en fäbod? Idag är det oftast en slags museal plats, som kanske drivs som ett Leader-projekt på landsbygden. Något en som turist kan trampa runt på i semestertider.

 

I en annan tid, trots allt inte alltför långt ifrån vår egen, var det en plats dit man tog djuren under sommaren för att de skulle beta på vallar och inte äta upp grönsakslandens eller åkrarnas grödor. Fäbodarna var ofta placerade en rejäl gångmarsch från byn, i ett skogsbryn, och bestod av ett antal stugor och stall.

 

Ansvariga utsågs att vid sommarens inträde ta med byns alla kreatur, eller fä som det också kallats traditionellt, till fäbodvallen. Där skulle djuren hållas under uppsikt, de skulle mjölkas, utfordras och messmör skulle tillredas. Det var ett hårt men antagligen ganska gött jobb.

 

För män var inte tillåtna.

 

Tidelag var från 1600-talet fram till år 1864 förbjudet i Sverige och belagt med dödsstraff. Den starka kyrkan förordade, med hänvisning till bibelns ord, också dödsstraff. ”Från 1864 fram till 1944 reglerades tidelag i strafflagen, och bestraffades vanligtvis med straffarbete i högst två år. Under den del av modern tid som tidelag var kriminaliserat dömdes cirka 20 personer årligen. Samtliga var män, de flesta var 15–21 år gamla och kom från landsbygden”, kan en läsa på Wikipedias sida om tidelag.

 

Detta innebar att män inte betroddes med uppdraget att bruka fäboden, enligt Sara Parkman och Samantha Ohlander i pjäsen Fäboland som just nu turnerar runt om i landet i samarbete med Riksteatern. Kanske var inte heller det idoga arbetet bland mygg och blåbär så lockande för män.

 

Oavsett blev konsekvensen att fäbodarna blev kvinnornas rike. ”Där var det, till skillnad från idag, äldre kvinnor med huckle som stod högst i kurs”, som Parkman säger i pjäsen. Eller pjäs och pjäs. Det är snarare en folkbildande föreställning om fäbodar, som tonsatts med folkmusik.

 

Det Parkman och Ohlander vill med Fäboland är att reclaima den nationalromantiserade bilden av fäboden och folkmusiken. Bort med bilden av klämkäcka spelemän och vackra kullor som bara finns för till för att vara ljuva. I en sång om Anders Zorn, ”vår stora nationalikon”, berättar Parkman och Ohlander om han och andra nationalromantikers approprierande av kvinnors musik. När låtskatter samlades in för att göra en förteckning över ”folksjälen” tillskrevs sångerna manliga kompositörer, trots att männen själva sa att det var deras mormödrar som komponerat sångerna. (I sången sjunger Parkman och Ohlander också om hur Gustav Vasa, trots hans mörka hår och ögon, blev blond och blåögd eftersom Zorn var ”en riktig svenskhetskreatör”).

 

”Fäbodars musik – det vill säga brudars musik är det som är grunden i den svenska folkmusiken. Det står det inget om i historieböckerna, utan man måste läsa lite mellan raderna. Och det har vi valt att göra” som det formuleras på föreställningens hemsida. Parkman säger i föreställningen:

 

”Hade fäbodarnas kvinnor tillskrivits ett annat kön och/eller tillhört en annan samhällsklass, hade de ansetts vara mästarkompositörer idag”.

 

Men varför sjöng då fäbodkvinnorna? Jo, för att locka med sig djuren till och från fäboden och framförallt för att kalla hem ett fä som kommit bort från flocken. Det kan såhär i efterhand ses som en gullig företeelse, men var då en livsnödvändig kunskap i fäboland. En ko som gick bort sig kunde innebära svält för den drabbade familjen.

 

Sången används också som ett kommunikationsmedel människor emellan på långa avstånd. Kulning, ett sätt att sjunga som ger rösten en otrolig decibelnivå, användes för att sprida ett budskap flera kilometer bort, över vallarna och genom skogen. Det fanns särskilda sånger för särskilda budskap. Ett för fara, ett för att livet är gött och så vidare.

 

För även om arbetet var tungt, var tillvaron på fäbodvallen ett välkommet avbrott i vardagslunken enligt Parkman och Ohlander. De menar att här fick kvinnorna, i en tid då de fortfarande sågs som ägodelar, styra själva över sin arbetstid och över arbetsfördelningen. De slapp passa upp på män och löpte mindre risk att utsättas för sexuella trakasserier. De kunde ta hand om varandra, kanske leva ut lustar de annars inte hade möjlighet till. Tiden på fäbodvallen var en tid av arbete och frihet.

 

Än idag vet vi att separatistiska rum kan fylla en viktig funktion. Och vi vet att materialistiska förhållanden påverkar utvecklingen och kulturen. Vad vi behöver bli bättre på är att erkänna detta och ifrågasätta nationalistiska vurmningar. Fäboland är en avgörande insats i detta uppdrag.

 

 

mADELEINE bENGTSSON

Frilansskribent

 

Bild: pressbild, fotograf Märta Thisner

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *