Att omvärdera Palme

15148d686f64b82384a03f44ad72bdbd-112228779_01_331137c

 

När börjar vi lära oss om Olof Palme? Jag tror att han fortfarande måste vara den historiska partiledare som den unge socialdemokraten dras till först av alla. Min första verkliga introduktion var på ett SSU-möte där någon från partiet pratade om retorik och tog upp det klassiska “därför är jag demokratisk socialist”-inlägget från valdebatten 1982. Just det där tror jag är den första bilden av Palme hos många unga socialdemokrater; klippen på Youtube, det nämnda demokratisk socialist-inlägget, satans mördare-repliken, demokrati och människovärde-raderna från partikongressen 1975.

 

 

Grundkursen i Palme består av två verk. Dokumentärfilmen Palme av Kristina Lindström och Maud Nycander, framför allt den längre tv-versionen som gick på SVT, och boken Underbara dagar framför oss av Henrik Berggren. De ger oss den fräsiga bilden av Palme som vi vill ha. Dokumentären Palme är såklart ovärderlig genom att samla ett liv i tv-framträdanden, debattinlägg och kongresstal. Den andra delen, biografin Underbara dagar framför oss ger oss återigen den Palme vi vill ha; polemikern, Kennedypojken, internationalisten. Berggrens Palme surfar igenom alla problem med ett snett leende och en snabb replik även om han till och från får det lite struligt på grund av Thorbjörn Fälldin och kärnkraften.

 

 

Men Det är när vi kommer till fördjupningskursen som det börjar det bli intressant på riktigt. Där Berggren skriver som en liberal fanboy så skriver Kjell Östberg i sin biografi i två delar, I takt med tiden och När vinden vände, som en besviken farbror som såg att Palme aldrig levde upp till sina löften, det löfte Tage Erlander såg när han kallade Palme för den största svenska politiska begåvningen under 1900-talet.

 

 

Det finns en stilistik som gör skillnad. Berggren skriver fräsigt och medryckande. Östberg skriver (av begripliga skäl) som en sur akademikergubbe. Östberg är mer intresserad av detaljer, Berggren av generella drag. Östberg är mer intresserad av arbetarrörelsens inre verkningar, Berggren mer av en överblick av samhället i stort. Sen spelar det såklart roll att Berggren gillar Palme. Det gör Östberg med, men besvikelsen lyser igenom. Vi vet till exempel att USA drog hem sin ambassadör till Sverige på grund av Palmes kritik av kriget i Vietnam. Men hos Östberg får vi veta att tjänstemännen på UD arbetade dygnet runt för att fixa relationerna med sina amerikanska kollegor så fort Palme sagt något radikalt.

 

 

Någonting jag frågar mig när jag sitter och skriver det här är varför det är viktigt att bry sig om Palme, för någon som jag som inte levde under hans tid som partiledare och statsminister. Jag tror att det handlar om att försöka avmaskera legenden. Inte att i något slags raseri riva ner idolen men försöka förstå att även Palme var en människa i ett sammanhang. För om vi börjar se historien som en rad regenters handlanden, så fort vi låser det förflutna i monument, så förlamar vi oss själva och vår egen makt att skapa förändring.

 

 

Med Östbergs och Berggrens böcker tillsammans med Lindström och Nycanders film så får vi unga socialdemokrater, utöver verkens självständiga njutningar, i modern tappning en ovärderlig nyckel till det förflutna. De låter monumenten vi minns bli till kött och blod och låter oss växa upp, ut ur skuggan av en symbol.

 

 

David Sindmark Hörnfeldt
ÖSSK

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *