Att möta sina rädslor

Jag är inte rädd för särskilt mycket, men två saker skrämmer mig. Morrande, skällande hundar och människor i militär-/polisuniform med mer än ett dödligt vapen i byxlinningen. Detta i största allmänhet. När detta morrande, alternativt uppmärksamheten från den uniformerade människan, riktas mot mig blir jag helt skakig inombords. Här i Thailand har jag försökt konfrontera dessa rädslor på olika vis.

Det förstnämnda – de skällande, morrande hundarna – möter man så fort mörkret har fallit över stan. Under dagtid ligger de lata och slöa längs med vägkanterna och ser förrädiskt söta ut. Men så fort mörkret faller genomgår de alla en personlighetsförändring. Kontoret ligger cirka 10 minuters cykelväg längs med en landsväg från de mer centrala delarna av stan. Dagtid är detta en oerhört vacker cykelväg med långsträckta fält, betande djur och höga berg vid horisonten. Kvällstid är det något helt annat. Då är det som ett gatlopp, där jag cyklar för allt vad tygen håller medan hundarna springer bredvid och skäller vilt. I min föreställningsvärld är de blodtörstiga bestar som skulle slita mig i stycken om jag stannade, om så bara för en sekund. I verkligheten är de väl antagligen lite ensamma och utsvultna på uppmärksamhet, och vill mest leka. Denna rädsla har jag inte lärt mig att handskas med. När jag ska sova ligger jag och lyssnar på hundarnas ylande i natten och känner mig oerhört glad att jag är på betryggande avstånd, inuti ett myggnät, inuti ett hus, innanför ett stängsel med 18 andra kvinnor vid min sida som onekligen är tuffare än mig.

Hundrädslan är många gånger obefogad. Rädslan för uniformerade människor är troligtvis också den obefogad, när jag talar för min egen del. Under min tid här behöver jag korsa gränsen två gånger, för att förnya mitt visum. Jag har gjort detta en gång hittills. Då cyklade jag cirka 30 minuter ut från stan, tills man kommer till ”vänskapsbron” som förbinder Thailand och Burma. Här är det två procedurer man ska genomgå. En för att komma ut ur Thailand och en för att komma in i Burma. För att komma ut ur Thailand fick jag kika in i en liten lucka och prata med en uniformerad man som för all del såg mycket vänlig ut. Men skenet bedrar, tänkte jag och stålsatte mig. Han frågade mig vad jag gjorde i Thailand, hur länge jag hade jobbat i Mae Sot (en kuggfråga, lurigt!), vad jag jobbade med i Sverige (på universitet, sa jag. Aha! Du är lärare, sa han triumferande. Nej, sa jag, jag gör ungefär som du; stämplar olika papper. Jaaaså, sa han utan att se särskilt övertygad ut) och sedan tog han ett kort på mig med en liten kamera. Därefter gick jag över bron och stötte ihop med nästa patrull. Welcome, sa dem och ledde mig in i något som kändes som ett förhörsrum där tre män i militäruniform satt och såg uttråkade ut. Var jag nervös innan blev det om möjligt än värre nu. De bläddrade lite förstrött i mitt pass. Var ska du? frågade den ena mannen. Jag tyckte att det var en lite konstig fråga eftersom man bara har ett val från där jag befann mig då, dvs in i Myawaddy, staden på den här sidan gränsen. Därifrån får man inte ta sig vidare in i landet och man får inte stanna över natten, som utlänning. Myawaddy, svarade jag följaktligen. Vad tycker du om Myawaddy? var fråga nummer två. Ehm, jag har inte varit där ännu? svarade jag. Nähä, sa han ointresserat. 500 baht, sa han sedan och tog mitt pass. I utbyte fick jag en liten bricka med siffran 1 på, samt ordet F-O-R-E-I-G-N-E-R tryckt med stora bokstäver. Detta tyckte jag var lite roligt. Om man i vanliga fall känner att ordet ”utlänning” står stämplat i pannan på en, var detta som ett fysiskt bevis på det. Det stämplades inte i min panna men väl på en lapp i min ficka.

Jag strövade runt i stan en stund, innan jag vände tillbaka och genomgick samma procedur, fast åt andra hållet. Det hela gick egentligen fullständigt smärtfritt till väga.

Annat är det för de människor som jag de senaste månaderna har delat vardag med. De har skäl, och framför allt vana av, att vara rädda för människor i militäruniform. Ibland överväldigas jag av de livsberättelser som mina burmesiska vänner egentligen sitter inne med. Det är inget man pratar om (åtminstone inte som de pratar med mig om) på en daglig basis, snarare ger de här kvinnorna ett mer sorgfritt intryck än de flesta andra människor jag känner. De skämtar och retas med varandra i en aldrig sinande ström av ord och skrattattacker. Emellanåt inser jag dock hur oerhört skilda våra bakgrunder är, och vilka skilda referensramar vi därmed har till vår omgivning.

En gång i veckan har jag kvällslektioner med några av de som arbetar här på kontoret. Syftet är att förbättra deras engelskakunskaper, vilket vi gör genom att läsa artiklar på olika teman såsom kvinnors rättigheter, migration, ASEAN och Burma med mera; ett tema per vecka. En vecka har vi tema ”kvinnor i Burma” och jag ber dem skriva en artikel där de beskriver sin nuvarande situation samt bakgrunden till att de hamnade här i Mae Sot. De ska även läsa några historier som andra burmesiska kvinnor har delgivit i böcker som ges ut årligen av Altsean-Burma; Womens Voices of Burma. I den ena av berättelserna beskriver en ung kvinna situationen för en äldre kvinna hon känner, vars make, dotter och svärson vid olika tillfällen blivit mördade av militären, samt vars son torterats av desamma och ”blivit galen”. Jag kommenterar det hela med något i stil med att det var ett fruktansvärt livsöde. Tjejerna rycker lite på axlarna. Tycker du? Jo, det är klart att det är hemskt men det är ju inget ovanligt, menar dem.

För dem är detta en helt vanlig livshistoria. Det är ”inget märkvärdigt med det”, att du har fått i princip hela din familj utrotad. Jag blir lite ställd och osäker på hur jag ska gå vidare. När jag tänker på det inser jag naturligtvis att de har rätt. Flera av mina studenter har föräldrar som har blivit mördade, andra har föräldrar som har blivit torterade och suttit fängslade i åratal. En av tjejerna jag delar rum med hade 12 syskon, men fem är döda. Även hennes mamma är död. Jag frågar inte hur de har dött, hon ger inte intryck av att vilja få den frågan. Den andra tjejen i mitt rum, hon som sover precis bredvid mig, bor tillsammans med sin mamma, morbror och morfar. De andra i hennes familj finns inte längre. Hennes pappa blev skjuten när hon bara var 1 år gammal. Det är inget vi pratar om till vardags, men det sipprar fram emellanåt. Små saker de berättar, eller berättar mellan raderna. Ibland skämtar de om militären, kanske som ett sätt att hantera smärtan, jag vet inte. En av eleverna sa häromdagen att de inte kommer ha några problem med elektricitet i framtiden, för om militären sätter eld på deras byar kommer skenet och värmen från elden att vara tillräckligt. Alla skrattade. Jag med, lite krampaktigt. Borde jag det, eller borde jag gråta?

/Maria Ehnhage, Mae Sot, Thailand

Share

8 thoughts on “Att möta sina rädslor

  1. Pingback: 출장안마

  2. Someone necessarily lend a hand to make seriously posts
    I would state. That is the first time I frequented your web page and thus far?
    I surprised with the research you made to make this actual post
    extraordinary. Wonderful process!

  3. Pingback: GLOCK 48 9MM BLACK

  4. I have been surfing online more than 2 hours today, yet I never found
    any interesting article like yours. It’s pretty worth enough
    for me. Personally, if all web owners and bloggers made good content as you did, the net will be much more useful than ever before.
    yynxznuh cheap flights

  5. Pingback: dang ky 188bet

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *