I skrivande stund har jag och studenterna precis avverkat 11 lektionsveckor tillsammans, på deras utbildning i Leadership and Management i Mae Sot. Har de lärt sig något på dessa 11 veckor? Utvecklar de sitt analytiska och kreativa tänkande? Blir de mer självsäkra och talar de mer avancerad engelska? Jag vet ärligt talat inte. Jag känner att jag är för nära inpå för att helt kunna avgöra det – jag ser och lyssnar på mina elever varje dag; morgon, middag, kväll. Jag minns inte exakt hur dem var när vi började, men nog var de mer osäkra, nog fnissade och rodnade dem oftare och nog pratade de engelska sämre och mer sällan? Men hur mäter man egentligen kunskapsnivå och individuell utveckling? Jämför man kunskaperna hos studenterna sinsemellan är det fortfarande en oerhört stor nivåskillnad. Men den skillnaden kommer med största sannolikhet att kvarstå även efter att hela utbildningsåret har gått. Därmed inte sagt att de inte utvecklas var och en på sitt sätt. Jag vill beskriva några indikationer på detta som jag tycker mig se.
De senaste veckorna har vi börjat studera samhällsvetenskap mer på allvar. Det är väldigt mycket roligare, såväl för min del att lära ut som för studenternas del att studera. Det tycker jag mig märka, och det ger dem också uttryck för under våra utvecklingssamtal. Det är grundläggande kunskaper, som vi inhämtar bl.a. genom ett läromaterial som heter ”Introduktion till samhällsvetenskap”. Där har vi studerat geografi, ekonomi, historia, utvecklingsstudier och politik. Något som glädjer mig mycket är att de alla har börjat prata mer på dessa lektioner. I början var det främst 2 studenter som pratade, oavsett vilket ämnesområde som avhandlades. Men i takt med att tiden går börjar även de andra ställa frågor, och också svara på de öppna frågor som jag ställer.
En gång i veckan ska alla studenter berätta om en varsin nyhet som de har läst, nationell eller internationell. Här tycker jag mig se en förbättring både i sättet som de framställer sin nyhet på, vad nyheterna handlar om, samt förmågan att söka reda på nyheter och förhålla sig kritisk till informationen. Cirka två gånger i månaden ska de även hålla presentationer inför varandra. Hittills har de i tur och ordning berättat om sig själva och sina familjer, sin etniska grupp, beskrivit en person de beundrar, informerat om sina medlemsorganisationer och redovisat om ett valfritt land. Det som hittills har fallit dem mest i smaken var att beskriva sin etniska grupp. Här använde de långt mycket mer tid än jag hade angett, och de ställde även många frågor till varandra, vilket gladde mig.
Ibland lyssnar de dåligt och jag får påminna dem om vad det innebär att lyssna aktivt. En morgon i början av min tid här gjorde vi en övning i att just lyssna aktivt, som går ut på att prova på att prata inför en grupp som är fullkomligt ointresserad, respektive en grupp som lyssnar med alla sinnen. En av tjejerna beskrev det förstnämnda som att hon ”kände sig väldigt ful”. Så emellanåt när de inte lyssnar på varandra påminner jag dem om inte få varandra att känna sig fula.
En fredag eftermiddag har vi en lektion om retorik. Vi pratar om att bli goda talare och få folk att lyssna på det man har att säga.; att försöka få det att låta så intressant och engagerande att folk helt enkelt inte kan undgå att lyssna. Vi leker rollspelsövningar där de får öva sig i att hålla olika små anföranden. Första gången ska de framföra det på så osäkert vis de kan, med sänkt blick, låg röst, en kropp som vrider och vänder på sig, fingrar som nervöst drar i klädernas olika delar och tal som ideligen avbryts av små fnissattacker. Därefter försöker vi göra tvärtom; säga samma sak men nu med fast, självsäker blick som sveper över alla i rummet, rak rygg och stark, hög röst. Att inte börja fnissa utan stå tryggt och bekvämt med en förvissning om att alla kommer att lyssna av den enkla anledningen att det du säger är viktigt. Innan vi övar själva försöker jag skapa inspiration genom att visa olika talare på youtube. Vi tittar på Aung San Suu Kyi, Hillary Clinton och en indisk professor vars namn jag tyvärr inte lade på minnet. Vi ser även på tacktalen av förra årets tre nobelpristagare. De fnyser lite. Vi är inte direkt som dem, säger de på ett lite tonårs-trumpet vis. Nej, det är vi inte, någon av oss. Men vi kan inhämta inspiration?
Åh, de kämpar och kämpar. Jag ser deras strävan, och känner igen mig så väl. Jag ber den av tjejerna som är mest lågmäld att göra sitt anförande med den allra högsta röst hon kan uppbringa. Jag ser hur hon tar sats hela vägen från tårna, men nej det går inte, rösten bryts. Hon fnissar generat. Ah, det här med hämningar. Att inte bara välja att inte göra något för att man inte riktigt vågar, utan känna att det rent fysiskt är fullkomligt omöjligt. Ja, jag ser dig och jag känner igen mig. När du blundar, ser du då framför dig hur du vill att det ska låta? Men när du sedan ska göra det på riktigt inför den där folksamlingen är det omöjligt att få rösten att bära med all den styrka som du hade när du blundade och föreställde dig det hela? Jag vet. Hon ger det ett par försök till och klassen tjoar uppmuntrande. Till slut får hon ur sig ett par meningar med oväntat hög och klar röst. Vi applåderar alla glatt och jag hoppas att hon känner hur självförtroendet förflyttas ett litet, litet hack uppåt inombords.
Ibland kan det dock kännas som att gå in i väggen, och som att utvecklingen snarare går bakåt än framåt. Eleverna skriver dagbok varje vecka. I dagboken kan de skriva om vad de vill; dåtid, framtid eller nutid; drömmar, tankar eller förhoppningar. Enda regeln är att det måste vara deras egna ord och de måste beskriva sina egna tankar, åsikter och känslor. När de lämnade in sina dagböcker idag och jag läste den yngsta deltagarens inlägg reagerade jag genast på texten. Den var i det närmaste identisk med en text som jag läst i en av deras grammatikböcker som har små historier på både engelska och burmesiska. Jag slog upp stycket i boken och konfronterade henne med det, dock lite försiktigt då jag tänkte att hon kanske skulle bli generad. Jahaaa, sa hon frågande. Får man inte göra så? Jag suckade och kände mig lite allmänt nedstämd. Vad gör jag för nånting på lektionerna? Vad lär jag dem egentligen? Hur mycket av det jag försöker förmedla går egentligen fram? Därav även anledningen till detta inlägg, och frågan jag ställde inledningsvis. Hur mäter man någons kunskap och utveckling?
Men nog lär de sig saker ändå, på det stora hela. Det är jag säker på.
/Maria Ehnhage, Mae Sot, Thailand
