Jag hade en vän som drabbats av psykisk sjukdom. Vi brukade prata om livet i stort och smått och samhället. Ett av dessa samtal minns jag särskilt tydligt och det har dröjt sig kvar. Jag citerar ungefärligt:

”De säger att jag är galen, dessa läkare och psykologer. Det är förmodligen helt korrekt. Jag skulle dock vilja kontra med att påstå att det inte bara är jag som är galen utan att hela det här samhället är galet. Vi skulle kunna ha mer tid över än någonsin, men ändå har vi det inte. Vi har skapat förutsättningar genom att minutiöst rationalisera allt som överhuvudtaget går att rationalisera, men istället jobbar vi mer än någonsin. Det finns ingen tid över för något alls. Det handlar om föräldrar som aldrig har tid för sina barn och barn som inte har tid att hälsa på mor- och far föräldrar, det handlar om grannar som bott bredvid varandra i årtionden och aldrig tagit sig tiden att ens säga hej till varandra, det handlar om… Se på dig själv, när gick du senast hem från arbetet och målade en tavla eller skrev en dikt? Nej precis, det finns inte tid att vara kreativa individer. Vi upphör till sist att vara människor och vi reduceras till produktionsredskap. Det är enligt mig ren och skär galenskap.”

 

Karl Marx talade redan i mitten på 1800-talet om alienation, eller ”entfremdung” ungefärligt översatt till förfrämligande, som var det begrepp han själv använde. Han menade att människor i grunden är kreativt skapande varelser. Just det kreativa skapandet i sig är det det för människan artspecifika och därigenom även det som gör oss mänskliga. Dock förändras detta genom vilket det kapitalistiska samhället är organiserat. Den enskilde arbetaren inordnades i en produktionsordning med en arbetsdelning. Den tidigare fria hantverkaren som tidigare byggde ett hus helt från grunden hamnade nu plötsligt i en fabrik vid ett löpande band med en repetitiv uppgift, exempelvis att bygga dörrkarmarna. Det färdiga huset ser arbetaren aldrig och  av arbetet tas därigenom ifrån denne och arbetaren tappar relationen både till sig själv och till sitt arbete.

Tankar kring detta har alltid funnits inom socialdemokratin. Som Ernst Wigforss uttryckte det i sitt mången gång citerade:

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet”.

 

Under större delen av 1900-talet omsattes produktivitetsökningar i arbetstidsförkortningar. Vid 1900-talets början var den genomsnittliga arbetstiden 60 timmar i veckan och 1919 fick vi 8-timmarsdagen. 1971 infördes 5-dagarsveckan vilket innebar 40 timmars arbetsvecka. Därefter har det dock tagit stopp.

Socialdemokratin är en frihetsrörelse och en frihetsrörelse måste alltid sträva efter att frigöra människor. På flera håll i landet driver arbetarekommuner i samarbete med facket igenom arbetstidsförkortningar, vilket är glädjande. Det handlar om att inte låta omständigheterna kontrollera människan utan att låta människan kontrollera omständigheterna. Vi behöver kunna gå hem och känna att vi har både tid och ork nog att umgås med personer vi tycker om, gå på museum eller spela fotboll. Det är trots allt det som gör oss till människor.

Jonas Nordström

Förbundsstyrelsen, USHF