Hemlösa som tar plats är ett icke-önskvärt inslag i stadsbilden, enligt Stockholms stads politiker. Foto: Erik Mårtensson/TT.

 

Allt fler offentliga utrymmen upphör att vara offentliga. Vad är egentligen det offentliga, och vilka människor ryms i offentligheten? Frågor som ställs på sin spets så här års.

 

Nu är hösten definitivt över, vintern tar ett stort kliv in i allas liv vare sig vi vill det eller inte, som snö innanför tröjan. Kylan och hungern och fattigdomen – tre starka kännetecken för den svenska vintern. Om man inte har pengar förstås. Då innebär den i stället glädje, gemenskap och inkludering. Då får man vara med helt enkelt.

 

För ett tag sedan tänkte jag på hur exkluderande Knalleland är. I Borås finns ett stort köpkvarter, stort som tre-fyra stora gallerior med olika butiker. I anslutning till butikerna finns även diverse restauranger och andra verksamheter som kostar. Det är just det, Knalleland kostar pengar. Det finns ingenting att göra där förutom för de köpstarka.

 

Det är ett mönster som på sätt och vis går genom hela stadsbilden, i alla städer, i allt fler länder. Plånboken styr inte bara vad du kan köpa, utan är på samma gång ett slags inresebevis för att du över huvud taget har där att göra.

 

Så här års blir tiggarnas situation ännu värre. Utan paraply, utan ordentliga vinterkläder och andra nödvändiga skydd, är vintern en betydligt tuffare tid för de hemlösa än sommaren. Som om inte avsaknaden av tak över huvudet och mat för dagen var illa nog.

 

När vi nu har dragit igång Soppkök Borås till förmån för alla de människor som behöver gemenskap och varm mat, är fokus just gemenskap. Vi vill inte bara stå där och dela ut en varm skål soppa, utan vi vill skapa en mötesplats och föra ett samtal.

 

En del kritik från vänster mot soppköksinitiativet har handlat om att det är borgerlig välgörenhet att stå på torget och bjuda på mat. En del säger till och med att vi cementerar fattigdomen, att vi legitimerar den, liksom upprätthåller den. Ännu färre – men de finns som säger så – påstår till och med att vi skapar den.

 

Jag förstår kritiken på ett sätt, på ett annat sätt förstår jag den inte alls. Till exempel är vi som arbetar med soppköket plågsamt medvetna om att lite varm soppa en gång i veckan inte löser ett förbannat dugg, på sikt alltså. I det stora hela kvarstår den förtryckande strukturen att vissa människor diskrimineras på arbets- och bostadsmarknaden och därför till slut hamnar på gatan. Eller som i fallet med eu-migranterna: Situationen i deras hemländer kan vi svårligen råda bot på här i Borås. Men vad kan möjligen vara mer progressivt än att tillsammans med de hemlösa skapa ett sammanhang och ett fysiskt rum där de också finns med. Där vi finns med tillsammans på lika villkor. Ett rum bortom kommersialismen.

 

 

Vi säger inte att vi lovar guld och gröna skogar. Däremot är vi med och någonting eget och kämpar för allas rätt att få finnas till som de är, oberoende av köpkraft. De här människorna som vi vänder oss till med soppköket bär på berättelser och äger en röst som sällan hörs i den offentliga debatten. Deras åsikter, deras historier, berättas aldrig. Än mindre värdesätts dem.

 

Min och alla andras förhoppningar med soppköket är att skapa förutsättningar för en progressiv dialog. Vi vill samtala med andra människor om deras erfarenheter och diskutera motstrategier. Hur kan vi göra för att göra stan mer inkluderande? Finns det några tomma byggnader som skulle kunna användas till bättre ändamål än att stå tomma? Finns det en tom markyta där ett nytt härbärge kan byggas?

 

En del går på gatorna i Sverige och tittar på tiggarna och tänker för sig själva ”det här har vi aldrig haft tidigare i Sverige, det här med tiggeri är något nytt”. Men de har fel. När demokratin var ung hade vi visst den här typen av akut fattigdom, folk bodde i fattighus, behövde tigga för att få ihop till mat och boende för sin familj. Men vi har låtit historien om fattigsverige falla i glömska. Det är bekvämast så. För samtidens skull. För att den ska fungera så friktionsfritt som möjligt.

 

Ett exempel på när skapandet av en allmänning senast ledde till politisk kalabalik var i Stockholm i maj tidigare i år. Soppkök Stockholm fick nej av Stockholms stad för att fortsätta bedriva sin verksamhet. Anledningen var att de hemlösa inte ansågs ingå i den bild av staden som politikerna vill visa upp utåt. Eller som Trafikkontorets Per Landin formulerade sig: “Det är inte önskvärt ur stadens synpunkt att skapa träffpunkter för människor med särskild problematik på allmän plats och i synnerhet inte på stadens centrala torg.”

 

Borås behöver, liksom alla andra svenska städer, bygga mer. Vi behöver göra plats för de som inte i dag får plats. Som stängs ute. Vi behöver ge de här människorna ett arbete. Det är lättare sagt än gjort, skulle en politiker säga nu. Det är delvis sant, men jag tror att när vi börjar inse att de här tiggarna på gatan börjar erkännas som en oskiljaktig del av oss själva, då kommer de politiska lösningarna att komma med. Vi behöver se till att gemenskapen ”Vi” utvidgas och inte längre definieras av vilken härkomst eller annan bakgrund som folk har.

 

Det handlar också om att hitta omedelbara lösningar på våra gemensamma problem. Någonting som vi gör här och nu, tillsammans. Och framför allt: prestigelöst. Vi gör det för att vi själva skulle ha velat bli hjälpta om vi var i samma situation. För att det är så vi skapar ett solidariskt samhälle. Det är så vi bygger det. På en gemensam och ömsesidig tillit.

 

Om du hjälper mig, så hjälper jag dig. Vi, tillsammans.

 

Johan Frick

Libertas