Att bränna böcker är också kulturpolitik

 

Vem bryr sig om kulturen?

 

Enligt en pinfärsk rapport från Freemuse, en oberoende organisation som bevakar den konstnärliga frihetens hälsotillstånd runt om i världen, hårdnar greppet om det fria konstnärliga uttrycket. Och inte bara i avlägsna utvecklingsländer. I vårt eget Europa, inom det EU som påstår sig värna om demokrati och frihet, tar sig konservativa och fascistoida regeringar stora friheter vad gäller att beskära konstens fria former. I Polen har konservativ politik på jakt efter att befästa en starkare nationalidentitet tillsammans med religiösa krafter och ett korrupt rättsväsen skapat ett alltmer repressivt klimat gentemot konstnärer. Den konst som inte fogar sig i den polska nationalistiska berättelsen möter hårt motstånd.

 

Spanska politiker använder sig å sin sida av anti-terroristlagstiftning för att komma åt oönskade konstnärliga element. 2017 dömdes även en rappare, Valtonyc, till drygt tre år i fängelse samt 30.000:- i böter för att ha ”förolämpat kungahuset”.

 

Även USA beskrivs som ett allt kargare konstnärligt landskap efter Trumps presidenttillträde. I ett allt mer polariserat samhälle, präglat av fake news-paranoia, har Trumps supportrar tillsammans med den så kallade alt-right-rörelsen angripit konstverk och konstnärer som betraktas som politiserande eller olämpliga. Det förakt gentemot samtidskonst som ofta finns inom högern, och den allmänt kulturfientliga reaktionen, har välsignats, legitimerats och uppmuntrats i och med Trumps installation.

 

Totalt rapporterar Freemuse om 553 fall i 78 länder, bara under 2017. Två konstnärer har under detta år mördats och 48 fängslats.

 

Beteendet hos denna snarstuckna nationalism och dessa repressiva stater är ingenting nytt. Att konsten genom seklerna fungerat som ett ideologiskt och politiserat instrument behärskad av samhällseliten har varit regel rent historiskt. Makten vill styra kulturen eftersom den utgör ett hot. De härskande klasserna vill lägga konstens kunskapsproduktion under sig. Men det är obehagligt att det är just gamla diktaturer som verkar vara mest angelägna att återgå till en så vulgärt tydlig politisk kontroll av det fria uttrycket. Lärdomen som Europa borde ha dragit av sin totalitära historia är eliminerad. Minnet är uppenbarligen kort.

 

Nationalismen har alltid betraktat konsten som en medelpunkt i det politiska hantverket. Något av det första som Adolf Hitler gjorde efter att ha kommit till makten 1933 var att personligen lägga den första hörnstenen till ett nytt konstmuseum, Haus der Kunst i München. När den första utställningen hölls i nämnda museum i juli 1937, var det Hitler själv som ensam hade valt ut de utställda verken. Även Benito Mussolini förstod sig på kulturens politiska potential och byggde en stor del av sin fascistiska retorik på antika pastischer och hänvisningar tillbaka till det gamla Rom.

 

I Sverige är det i linje med detta Sverigedemokraterna som oftast slår vakt om kulturpolitikens vikt. Kulturen ska stärka den folkliga sammanhållningen och ”vara som ett kitt”. I stort är den sverigedemokratiska kulturpolitiken en sorts syntes mellan borgerlig nyttomaximering och en fascistisk praktik där kulturen ska ”delta i arbetet på den stora uppgiften att med all makt bidra till att förvandla en formlös människomassa till en nation” – för att låna ett utlåtande från de nazistiska museimän som 1933 höll kongress i Mainz.

 

Vem bryr sig om kulturen? Enbart de totalitära och reaktionära anhangen, uppenbarligen.

 

Sveriges övriga etablerade partier förtiger kulturpolitiken och lämnar den ständigt i skymundan – under valår som mandatperioder. I och med detta ger de walkover till de krafter som gärna dominerar frågan. Det är förstås konsekvent med rådande antiintellektuella politiska klimat att inte intressera sig för filosofiskt svåra frågor om de bildande konsterna och dess styrning, men i en omvärld där reaktionära krafter mobiliserar för att förkväva den konstnärliga friheten och frispråkigheten måste de progressiva krafterna ta ansvar, göra motstånd.

 

Vi måste inse att bränna böcker också är kulturpolitik.

 

 

Ludvig Fahlvik

Konstvetare tillika Libertas redaktör

 

Fotnot: Libertas kommande antologi har titeln “Kultur”. Kom gärna med ett bidrag till Ludvig.Fahlvik@yahoo.se

Fotnot 2: Freemuses rapport kan läsas i sin helhet här.

 

Bild: “Fascism”, Harry Sternberg, 1942.

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *