30 år efter Palmes död skriver Katarina Bungerfeldt, Laboremus, om hur socialdemokratin kan gå vidare. Foto: Linda Håkansson
”Sossarna borde lämna Palme bakom sig”

 

Den inställningen har följt mig under hela min tid som engagerad socialdemokrat. Olof Palme kan, måhända berättigat, vara den mest omdiskuterade figuren inom svensk politik. Höger eller vänster, gammal eller ung… Alla tycks ha något att säga om Palme. Trots att det har gått trettio år sedan den där natten på Sveavägen.

 

Från borgerligt håll hävdar man, med den där särskilda arrogansen som hör borgerliga debattörer till, att Olof Palme inte längre har någon betydelse för svensk politik. Man hävdar att han var konfrontativ och kompromisslös, att han saknade förmåga till den pragmatiska förhandlingsförmåga som är så framträdande för vår politiska kultur. Man går så långt som att säga att Palme, i sin roll som ”de förtrycktas försvarare”, stod på diktatorernas och tyrannernas sida. Trots allt gick han i längst fram i Vietnam-demonstrationerna i slutet på 60-talet. Nog måste det innebära att han trots allt var kommunist?

 

Liknande invändningar kan spåras till socialdemokraterna själva, exempelvis då den tidigare statsministern Göran Persson sade att ”han förstod inte alltid den grundläggande socialdemokratiska regeln, att först kommer alltid, alltid demokratin. Den är helt avgörande. Sedan kanske man kan bygga samhället mer socialistiskt. Palme tänkte ofta i den andra riktningen. Han var svag för socialistiska diktatorer.”

 

Å andra sidan har vi vänsteroppositionen, som tvärt om hävdar att Palme var alldeles för högerliberal. De unga och radikala framhäver ofta problematiken i att socialdemokratin tillåts symboliseras av en man, som skiljer sig så oändligt mycket från dem rörelsen normalt anser sig representera. Palme hade alla förmåner en människa kan tänkas ha: han var en vit, heterosexuell man från överklassen. Han hade till och med utbildats på internatskola! Varför skulle en sådan som Palme någonsin välja att bli socialdemokrat? Och varför skulle vi tillåtas representeras av honom, till och med efter hans död?

 

Både till höger och vänster hävdar man, förvisso av helt olika anledningar, att Palme har spelat ut sin roll. Socialdemokraterna borde låta Olof Palme sjunka tillbaka i det kollektiva minnets dunkla vrår, sluta upp att leva på gamla meriter, och se till att skapa någonting nytt. Låt folk se att det finns mer till socialdemokratin än Palmes retoriska stilgrepp!

 

Jag förstår dem som anser att socialdemokratin bör förnyas. Det tycker jag också. Men om rörelsen ska göra upp med sin historia, är det knappast Palme vi ska göra oss av med.

 

När jag tänker på Olof Palme, är det först och främst hans principer jag kommer att tänka på. För mig är Palme det yttersta beviset på att politik faktiskt innebär förändring, att den kan vara ett medel att förändra världen. Att även den minsta röst kan spela roll, om bara tillräckligt många lyssnar till den.

 

Jag kan inte låta bli att undra, hur Palme hade reagerat på världen som den ser ut idag.

 

Den nya politiska generationen har växt upp i en värld präglad av motsättningar. På ett nationellt plan har vi ett välfärdssystem som för länge sedan brakat samman, växande klassklyftor och ökande social oro. Jag tänker på Palmes bevingade ord från partiledardebatten 1984, där han talade om en ekonomisk politik som ”i land efter land driver ut människor i arbetslöshet, slår sönder tryggheten, men ändå inte löser de ekonomiska problemen.” Han talade om en politisk utveckling som – om högern fick råda – skulle leda till att ”löntagarna ska bli fattigare och de rika rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare.” Redan då förutspådde Palme en framtid som såhär i eftertankens kranka blekhet verkar närmast obehagligt aktuell. Skulle denna världsanalys sakna relevans för den moderna socialdemokratin?

 

Palmes främsta insats var emellertid kanske inte som statsminister, men snarare som världspolitiker. Olof Palme satte lilla landet Sverige på den geopolitiska världskartan. Han fördömde USAs agerande i Vietnam, för att nästa dag kritisera Sovjetunionens behandling av Tjeckoslovakien. Han var, för att citera journalisten Anders Ehnmark, ”på en gång antikommunist och antiimperialist”. Palmes lojalitet låg inte till enskilda regeringar, inte ens specifika statsskick, men till de folk som förtrycktes av ondskefulla regimer. Han visade på möjligheten att stå upp för de svagaste, för dem som saknade röst i internationella sammanhang.

 

Sedan 1986 har vi inte kunnat se särskilt mycket av denna s.k. ”Palmelinjen” inom det internationella samfundet. Muren föll, och med den spänningen mellan Öst och Väst. Spänningar upphörde och lojaliteter skiftade. Världen bands samman av handelsförbindelser och multilaterala produktionsavtal. Kapitalismen spred sig som en löpeld genom tidigare underutvecklade kommuniststater. Men samtidigt fanns alla de gamla klyftorna kvar, mellan fattiga och rika, Nord och Syd. Den stora skillnaden är att ingen längre finns kvar att föra de tystastes talan.

 

Palme talade ofta om vikten av internationell solidaritet, om ansvarstagande som sträckte sig bortom det egna landets gränser. Som han hävdade redan 1966:

 

”I alla tider har människorna levat i fattigdom och elände, förnedrats av hunger och okunnighet, plågat varandra och drivits ut i krig. Men ändå är allting inte lika. Det nya är framför allt att vi börjar visa en vilja att ta ansvar för varandra. Det är därför inte meningslöst när vi reagerar, tar ställning och efter måttet av vår förmåga försöker påverka utvecklingen.”

 

 

Sett till de senaste månadernas händelser, när fler människor än någonsin befinner sig på flykt från krig och terror, samtidigt som alla rika länder i väst kollektivt stänger sina gränser, hade vår utrikespolitik ändå inte behövts inspireras lite mer av Palme?

 

Ytterligare en anledning – kanske den främsta av dem alla – till att den svenska socialdemokratin fortfarande skulle ha nytta av Olof Palme, är hans kapacitet att engagera de stora massorna. Vi lever i en samtid där det politiska klimatet är kallare än någonsin. Återigen marscherar nazister på gatorna, och den högerextrema rörelsen är starkare än någonsin – i Sverige, liksom i övriga Europa. Samtidigt förlorar alla politiska partier, förutom just de högerextrema, kontinuerligt sitt stöd bland väljarna. I alla länder är vänsterrörelsen ohjälpligt splittrad, härjad av interna motsättningar. Ingenstans förmår socialdemokrater formulera ett alternativ till högerextremernas främlingsfientlighet eller borgerlighetens skattesänkarhysteri.
Socialdemokratin gömmer sig i politikens skugga, tynar bort till oigenkännlighet. Vi kämpar för en rörelse som knappt vågar stå upp för sig själv. Och vem vill rösta på ett parti som inte ens tror på sig självt? Kanske hade de svenska socialdemokraterna inte varit så marginaliserade, om vi lät Palmes ord sväva över våra huvuden i valrörelsedebatter och på partikongresser.

 

Det finns inga garantier för att politiken hade sett annorlunda ut om Palme hade levt idag. Kanske hade också Olof Palme känt sig nödbedd att stänga bron och vända ryggen åt alla dem som befinner sig på flykt. Men någonstans tillåter jag mig själv att tvivla.

 

Palme representerar, för oss unga socialdemokrater, drömmen om en politik större än människan själv. Han är symbolen för principfasthet, för idealism, för brinnande engagemang. I en tid när de stora politiska spörsmålen sopas under mattan, och politikerna tycks mer intresserade av att diskutera budgetsiffror än människoliv, är det knappast märkligt att vi drömmer oss tillbaka till Palmes tid. Som Palme själv sade, på SSU:s kongress år 1964:

“Idéerna är döda säger somliga. Vårt svar är: vi står ännu bara i begynnelsen. Den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mera nödvändig, aldrig haft större uppgifter än i den framväxande solidaritetens värld. Kampen för idéerna måste för dagens unga socialister te sig mera lockande och tjusande än någonsin. Ty politik, kamrater, det är att vilja något.”

 

 

Arvet efter Palme är ingen obetydlig gåva till den svenska socialdemokratin. Kanske är det dags att sluta upp att diskutera huruvida vi bör eller inte bör leva på gamla meriter, och i stället se till att göra de gamla meriterna rättvisa.

 

Katarina Bungerfeldt

Laboremus