Det är årsmötestider och förtroendeposter ska tillsättas. Men vilka kan få dessa platser? Finns det en åsiktskorridor som stänger ute vissa? Libertas Alexander Petersson skriver om hur mycket lättare det är att bli stämplad som alltför vänster för partiet, medan högeråsikter premieras. Foto: Anders Löwdin.
Kan man vara för vänster i socialdemokratin? Kan man vara för vänster i arbetarrörelsen? Frågan aktualiseras ständigt, tycks det, i årsmötestider som nu. I det tysta. Det är som att rörelsen har någon slags inställning mot parti- och rörelsevänstern att den kan låtas hållas så länge den inte gör anspråk på maktpositioner. Varför får inte vänstern göra anspråk på maktpositioner?
Det är självklart en strid i rörelsen om makt. Allt handlar om makt. Varför organiserar sig kvinnor separatistiskt? Varför har rasifierade börjat organisera sig separatistiskt (även om det i alla högsta grad fortfarande ses som misstänksamt från orubbliga betonghäckar i rörelsen). Jo, det handlar i grunden om att göra anspråk på makt.
Jag tillhör själv den del av rörelsen som helt klart skulle hävda att: ja, du kan vara för höger för att vara med i arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens mål är revolutionära, vi vill omdana samhället i dess grundvalar. Det är att vara vänster. Vi ser den samhälleliga samhällspyramiden och vårt gemensamma mål är att vända samhällspyramiden upp och ner. Den innebär att de förtryckta ska få den makt de behöver för att kunna frigöra sig själva – arbetarklassens frigörelse måste ju vara arbetarklassens egna verk.
Men så kommer vi tillbaka till årsmötestiderna. Jag drabbas inte av de här förtryckande strukturerna själv men jag har god kontakt med kamrater som ständigt drabbas, som bara inväntar ångesten av terror från andra ”kamrater” och lojala ombudsmän inför varje årsmöte. En illaluktande relik från en tid då socialdemokratin på riktigt arbetade organiserat för att trycka ner och tysta radikala röster i rörelsen.
Frågan borde kanske diskuteras på riktigt; kan du vara för vänster? Kan man verkligen vara för mycket för demokrati? För mycket för jämlikhet? För mycket för solidaritet? Vad är det att vara för vänster? Vi arbetar i en rörelse där du kan bli kommunalråd om du tagit emot miljoner från en PR-byrå för att vrida arbetarepartiet åt höger och göra partiet vänligt inställt mot näringslivet, men är du vänster ska du inte få en förtroendeposition. Det är ju det som är det sjuka. Det om något är ju för sjukt.
Och även om det ofta sker i det tysta så finns det ju även mer uppmärksammade fall. Håkan Juholt, som försökte ge partiet lite ideologisk anständighet och genom det fick upp våra katastrofsiffror i opinionsmätningarna som ärvts från Mona Sahlin. Han sköts ner inifrån av partihögern genom ”läckor” till media och blogginlägg från partikamrater lojala mot andra diffusa intressen. Marxisten, revolutionären och socialdemokraten Rosa Luxemburg menade att endast det parti som förstår att leda, det vill säga att driva framåt, förvärvar sig i stormen anhängare. Det finns helt enkelt ett ganska bra svar på varför anhängarskaran blir allt mer gles. Luxemburg mördades sedan den 15 januari 1919 för sina idéer i ett dåd som sanktionerats av den partihögern i det tyska socialdemokratiska partiet. Det gick förvisso hårdare till då.
De som startade vårt parti var revolutionära socialist- och vänsterradikaler i ett långt mer reaktionärt samhälle än vad vi är idag (istället har vi en groende fascism och en kapitalism med ännu starkare fotfäste än då). De närde en dröm om arbetarklassens, folkets befrielse, om det gemensamma samhället bortom privategendomens illusioner. Samhället för alla, av alla. De byggde en folkrörelse.
Jag undrar vad de skulle tyckt om de sett vad deras verk idag förvandlats till.
Alexander Petersson
Libertas
