Vad som krävs är, inkluderande och vacker arkitektur. I dag byggs ingetdera. Det skriver Ludvig Fahlvik från Libertas. Foto: Holger Ellgaard.
Arkitekturen borde vara en av valårets absolut primära frågor. I bostaden, rummet, byggnaden, staden och på gatorna ryms människans hela själsliv. Men bostadsfrågan, det mest basala mänskliga behovet, behandlas styvmoderligt och arrogant. Ombildningsprocesserna fortgår. Allmänt blir privat. Bostäderna blir allt dyrare och allt mer våra egna – men allra mest bankernas, förstås. Det finns naturligtvis en ideologisk vits med att tvinga ett folk till belåning för att de över huvud taget ska kunna bo.
För närvarande klagar studentbostadsföretagen på att alltför rigida krav driver upp boytan, vilket leder till högre hyror. Senaste snilleblixten från regeringen är så kallade “Attefallhus”, friggebodar på 25 kvadratmeter för studenter. För hundra år sedan byggde staten nödbostäder åt de fattiga. Nu är det dags igen. Don efter person, som det heter, då uthus ska husera kapitalsvaga. Det är väl möjligt att studenter är mindre nogräknade och ganska snara till att byta bo. Men det är en tunn is som politiken väljer att beträda. Det handlar om arkitekturens dolda ordningar. Det betraktas som självklart att kapitalsvaga ska nöja sig med mindre. För dem ska det byggas på nåder. Och, framgår det av rapporter, artiklar och debatten, det är ju så synd om de byggherrar som trots god vilja inte kan bygga studentbostäder. Byggregler som ska garantera människovärdiga förhållanden står ju i vägen. Krokodiltårarna flödar.
Rummet är mer än en förvaringslokal. Människan för hela tiden ett samtal med arkitekturen. “Vi skapar rummet och rummet skapar oss”, som pedagogen Carlina Rinadi sa. Våra idéer formger i viss mån det materiella, men de materiella omständigheterna formger även våra idéer. Att förpassa vissa sociala grupper till periferin, till det näst bästa, till dårkistor, får psykologiska och realpolitiska konsekvenser. Den byggda miljön är långt i från neutral eller fri från värderingar. Den bidrar till att cementera olika slags maktförhållanden. Den bidrar till individens självkänsla. Vi har en tendens att skilja det fysiska rummet från det mänskliga och andliga, utan att erkänna relationen dem emellan. Barn triggas av det materiella, känner sig uppmanade till handling och motiverade av det materiella. Filosofen Lev Vygotskij skrev att saker “dikterar för ett barn vad det måste göra: en dörr kräver att bli öppnad och stängd, en trappa att bli klättrad i, en klocka att bli ringd i”. Vad kräver våra rum av oss?
“All estetik handlar om politik” säger formgivaren Åsa Jungnelius, och i uttalandet finns det många dimensioner. Varför ser våra rum ut som de gör? Ljust och fräscht är credot för dagen. Det ska vara öppen planlösning och anemiskt överexponerade interiörfotografier. Vi kan kalla det nyfunktionalism, men det är egentligen missvisande. Estetiskt påminner det om den minimalistiska funktionalismen. Ideologiskt är det dess rena motsats. Ur byggherrarnas perspektiv innebär en öppen planlösning vinstmaximering. Man kan bygga mindre lägenheter. Bostadens olika funktioner får lättare att samsas på mindre yta när vardagsrum och kök blir ett. Man slipper väggar som tar upp dyrbar plats. Smaken har formats efter kommersens logik.
Arkitekturfotografiets statiska estetik vittnar om detta. Det har lärt sig att kapitalisera ett utseende. Bostadsmarknaden – liksom konstmarknaden – är spekulativ. Arkitekturfotografiet tjänar bostadens roll som handelsvara, då det visuella uttryck som säljer bäst per automatik blir det mest dominerande. Fotografiets estetisk formger byggnaden på nytt, och gör bostaden säljbar.
Vi har splittrat det gemensamma. “I och med gentrifieringen och utförsäljningen av hyresrätterna äger ett slags självcensur rum, när allt handlar om att skapa en bredare borgerligt röstande bas, något som är extra tydligt i Stockholms innerstad där pluraliteten nästan helt försvunnit.” Ordens är Jan Hietalas, doktorand i arkitektur. Det här går hand i hand med den avgiftsbelagda kollektivtrafik som ser till att hålla innerstad från ytterstad. Och den segregerade staden är kanske mest av allt ett tecken på vår narcissistiska kultur. I takt med att politiken uppmanar till privat ägande och den enskilda individens suveränitet, blir de inhägnade platserna allt fler. Både i fysisk och psykologisk bemärkelse. Man vill ha sina prylar i fred. Innerstadens gentrifiering håller obehöriga, kapitalsvaga, på avstånd. Samtiden präglas av brist på intimitet och nära relationer. En enorm konsumtion av varor och upplevelser blir verktyget för att kompensera för en inre tomhet. Och i stället för sexualitet har vi den narcissistiska flyktvägen: sexualisering. Vi lever i en kultur som belönar och bekräftar sig själv. Den socialhygieniska innerstaden slipper möta element som motsäger en ordnad, ekonomiskt stabil världsbild.
På postmodernt manér satsar man i dag på enskilda byggnaders utformning, snarare än stadens estetiska och sociala övergripande helhet. Allmänhetens blick fästs på symbolprojekt, i stället för en arkitektonisk holism, en solid stadsplanering. Individuella byggnader i den arkitektoniska gemenskapen förhäver sig i förhållande till övrig skyline. Skrytbyggen blir till narcissistiska övergrepp på stadsbilden. Är det inte det som händer i kulturhuvudstaden Umeå nu? Och det var väl det som hände i Örnsköldsvik i och med Wingårdhs överraskande omdömeslösa Ting1.
Arkitektur kan vara så mycket mer än vad det tillåts i dag. I arkitekturen finns människan, och i människan finns arkitekturen. Som Loris Malaguzzi en gång sa: “Vår biologiska arkitektur präglas av stor solidaritet. Det handlar om ett nät av interaktioner mellan enskilda celler till tanke och handling. Vi är som människor helheter som existerar i nödvändig samexistens med andra, utan vilka vi aldrig skulle kunna se eller förstå oss själva.” I dag lever människan i städer som inte alls passar hennes behov. Men vi kan ju faktiskt bygga oss till det samhälle vi vill ha. Arkitekturens dolda ordning måste förhandlas om. “Vi behöver arkitekter som inser att arkitektur och planering inte är en konstruktion för att skapa begär som kan konsumeras, utan i första hand ett arbete som svarar mot medborgarnas grundläggande behov” skrev arkitekten Tor Lindstrand. Det han gör är att slå vakt om en konstens integritet, men också att införliva en demokratisk aspekt i estetik och funktion. Det tillhör anständigheten att staden, bostaden och infrastrukturen formges för folkflertalet. I den mån framtiden kan komma att kräva det, är det värt att ha i åtanke det faktum att expropriation inte är förbjudet enligt svensk lag. Det allmännas bästa går fortfarande före det privata ägandet.
Vad som krävs är funktionell, inkluderande och vacker arkitektur. I dag byggs ingetdera. Våra byggda miljöer bär vittne om en djupare kulturell kris, men det andliga måste bemötas med det materiella. Låt rummen forma den nya människan. Bygg för kollektivet, för kapitalsvaga, för alla familjeformer. Bygg för folket.
Ludvig Fahlvik,
Libertas
