Under hösten 2016 basunerade Trump ut ett storslaget vallöfte som fick en och annan politisk kommentator att höja på ögonbrynen i förvåning: Trumpadministrationen skulle göra fred mellan palestinier och israeler till sin främsta utrikespolitiska prioritering. Uttalandet var bara ett i raden av spektakulära uttalanden och vallöften som Donald Trump försåg folket med sin presidentkampanj och kom snart att försvinna i valrörelsebruset. För de flesta framstod uttalandet som ett sätt att plocka enkla politiska poänger och seriositeten bedömdes vara låg. Donald Trump själv var dock fullt allvarligt och efter att ha inaugurerats som president i januari 2017 gav han sin svärson Jared Kushner i uppdrag att sätta igång med det presidenten och hans stab namngivit ’The deal of the century’. Ett slutgiltigt avslut på den konflikt som i mer än ett halvt århundrade plågat mellanöstern och omöjliggjort en fredlig och demokratisk utveckling i regionen. Efter två år av förberedelser och planering meddelade Kushner i april 2019 att planen skulle offentliggöras efter Eid al-fitr, fastebrytandets högtid som avslutar den muslimska högtidsmånaden Ramadan (som 2019 inföll i maj). Planen utgjorde den mest ambitiösa ansträngningen för fred på över 30 år och världen höll andan.
Den kaotiska situationen i Israels parlament, där den korruptionsanklagade Benjamin Netanyahu gång på gång utlyst nyval i syfte att behålla premiärministerposten och därmed sin straffimmunitet, medförde dock att planen blev rejält försenad. Det skulle dröja fram tills gårdagen, den 28 januari, innan fredsplanens övergripande drag blev kända för allmänheten. Redan i maj 2019 kunde dock internationella mediehus som Al-Jazeera basunera ut en detaljerad beskrivning av fredsplanen efter att denna läckt ut i israeliska medier och läckorna talar om en såväl ambitiös som omfattande fredsplan, likväl ofantligt naiv. Vad innehåller då denna århundradets överenskommelse?
En snabb genomblick ger bilden av ett ganska nyanserat och välförhandlat avtal, palestinierna utlovas en internationell erkänd stat under namnet Nya Palestina och till avtalet finns ekonomiska investeringar i mångmiljardklassen knutna till de palestinska områdena, förutsatt att palestinierna accepterar avtalet. Nya Palestina är tänkt att omfatta såväl Gaza som Västbanken, och där någonstans börjar även problemen med avtalet. Gaza och Västbanken styrs idag av två olika palestinska enheter, medan Västbanken styrs av arvtagarna till Yassir Arafats PLO (vilka utgör Palestinas internationellt erkända regering) så styrs Gazaremsan av terrorstämplade Hamas. Dessa två organisationer är historiska rivaler och tenderar att utgöra varandras motpoler, vilket får avtalet att framstå som milt uttryckt döfött. Avtalet bygger nämligen på att tre parter skriver under: Israel, PLO och Hamas. Skriver inte alla tre parter under avtalet så faller det, och den part som vägrar skriva under ska enligt avtalet hållas ansvarig och utsättas för en total internationell politisk och ekonomisk blockad.
Hoten om total internationell ekonomisk och politisk blockad skrämde knappast upp palestinierna, som redan kan sägas leva under en sådan blockad, och såväl PLO som Hamas aviserade under sommaren 2019 att man inte hade några som helst intentioner att skriva under avtalet. För den utomstående kan det tyckas märkligt att de krigströtta palestinierna sätter sig på tvären i fredsförhandlingarna, men en mer noggrann genomgång av fredsplanens detaljer gör det snart tydligt varför. Fredsplanen stipulerar nämligen att samtliga israeliska bosättningar på palestinsk mark blir kvar, trots att dessa gång på gång dömts ut som olagliga av FN. De olagliga israeliska bosättningarna är spridda över mer eller mindre hela Palestinas territorium och det som återstår liknar mer en schweizerost än en suverän stat. Gaza och Västbanken är dessutom två geografiskt åtskiljda områden och en förutsättning för att en och samma regering ska kunna styra över båda tycks således vara att områdena kopplas ihop landmässigt, men inte heller detta är en del av fredsplanen. I den läckta versionen av fredsplanen finns istället ett förslag i sann Donald Trump anda: de två landområdena ska kopplas ihop med hjälp av en 50 meter hög bro. I den slutgiltiga versionen av fredsplanen som presenterades igår har bron bytts ut mot en tunnel och förslaget gick från helgalet till lite småknäppt, samtidigt som det påvisar Donald Trumps övertro till byggnadsarkitektoriska lösningar på komplexa politiska problem.
Provokationerna upphör inte där, vidare föreslås Jerusalem bli Israels odelade huvudstad medan palestinierna får nöja sig med en förort till östra Jerusalem. Avtalet förutsätter även att såväl PLO som Hamas ensidigt överlämnare samtliga vapen utan några som helst skrivelser om sanningskommissioner eller utredningar om israeliska övergrepp på palestinska civila. Det tycks även som att pratet om en internationellt erkänd stat, Nya Palestina, har tonats ner något i den slutgiltiga versionen av avtalet som presenterades igår. Donald Trump talade snarare i termer om att Nya Palestina förutsätter att palestinierna först sköter sig och följer avtalet, vilket på lång sikt eventuellt kan medföra en egen palestinsk stat. Utan garantier om palestinsk självständighet finns det plötsligt inga som helst incitament för palestinierna att binda sig till avtalet. Den läckta varianten av avtalet skvallrar dessutom om att ett eventuellt Nya Palestina skulle bli en väldigt begränsad stat, förbjudet att ha en egen militär och bundet till vissa internationella handelsavtal och marknadsöverenskommelser.
Det kom således inte som en överraskning att den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas spenderade gårdagen med att fördöma avtalet och betitla det en amerikanska-israelisk konspiration. Liknande tongångar har hörts från palestinska ledare sedan sommaren 2019 då fredsplanens utformning började gå in i sin slutfas. Århundradets överenskommelse har sannolikt bidragit till att förstärka palestiniernas känsla av internationell stigmatisering, i synnerhet eftersom att palestinierna mer eller mindre lämnats utanför förhandlingar om fredsavtalet som uteslutande skötts av amerikaner och israeler. Trumps utpressningstaktik, som han tidigare applicerat på bland andra Iran och Nordkorea utan större framgång, riskerar snarare att pressa palestinierna i famnen på de krafter Trump säger sig vilja bekämpa. Trots att den lanserades igår har fredsplanen redan fått omvälvande konsekvenser för palestinsk inrikespolitik: de två svurna fienderna Hamas och PLO annonserade i samma veva som Trump höll sin presskonferens att man planerar en gemensam manifestation. En utveckling som för bara något år sedan hade varit helt otänkbar då PLO och Hamas på senare år lagt mer tid åt att bekämpa varandra än att verka för palestinska självständighet. Det är ett tecken på att det politiska ledarskapet inom såväl PLO och Hamas upplever att den elfte timmen snart är nådd, att tiden för att uppnå palestinsk självständighet börjar rinna ut och att omvärldens stöd för den palestinska kampen sviktar. Inträngda i ett hörn riskerar det palestinska ledarskapet ta till allt mer desperata åtgärder för att skydda sina intressen. Risken för att Donald Trumps fredsplan istället mynnar ut i en israelisk-palestinsk krigsplan är påtaglig.
Martin Pudaric
Internationellt ansvarig i S-studenter
