Arbetslinjen måste dö

Arbetslinjen är av ondo, skriver Sixten Svanberg. Den tar inte avstamp i tanken om att göra livet drägligare för människor.

 

Arbetarrörelsens övergripande mål har alltid varit att frigöra vanliga människor från det jordliga livets många bekymmer – att göra vardagen lite mer dräglig för vanligt folk och försöka bygga ett samhälle där man slipper oroa sig för framtiden. Vi har kämpat för en välfärdsstat som ska garantera trygghet om vi blir sjuka eller arbetslösa, åtta timmars arbetsdag, betald semester och en förskola för alla. Vi har kämpat för reformer som bättre ska anpassa samhället efter oss som lever i det. Utgångspunkten för politiken har kort och gott varit människors vardag och de problem de upplever.

 

Den besynnerliga idén om den borgerliga “arbetslinjen” är däremot något helt annat. Det är den perversa föreställningen att samhället blir bättre om vi gör livet så skitigt som mänskligt möjligt för alla som råkat bli sjuka, arbetslösa eller gamla. Att en lägre levnadsstandard för den som råkat illa ut på ett närmast bibliskt sätt ska få dem att tillfriskna, plötsligt få ett jobb eller orka arbeta tills de är 75 år gamla. Det är dags att göra upp med denna villfarelse – det är dags att hugga huvudet av arbetslinjen.

 

Borgerliga tänkare är ofta inte sena med att göra saker och ting väldigt enkla för sig själva. Därför består det första steget i halshuggningen av arbetslinjen av att inse att orsaken till hög arbetslöshet, stora utbetalningar av försörjningsstöd eller ökande sjuktal inte är individers slapphet eller lättja. Det är en fruktansvärt behändig taktik att skylla samhällets problem på individerna som det består av, men det är å andra sidan också en fenomenalt korkad taktik om man vill hitta lösningar på problemen.

 

Vi kan ta arbetslösheten som exempel. Borgerligheten vill gärna att samhället abdikerar från ansvar och istället ägnar sig åt poänglös symbolpolitik med budskapet att folk minsann måste ta sig i kragen och ta de jobb som erbjuds. Man styckar i arbetslöshetsförsäkringen, försämrar anställningstryggheten och passar kanske också på att slänga in några skattesänkningar som rycker undan välfärdens finansiering. Allt detta gör man med förevändningen att dessa attacker mot människors trygghet “ökar drivkrafterna till arbete”. Denna tankegång går säkert ihop i näringslivets idévärld. Verkligheten är dock en annan – något som vi också fått erfara under de senaste åtta borgerliga regeringsåren. Vi fick ökande arbetslöshet, vidgade klyftor och mindre pengar till välfärden. Näringslivstopparna hurrade medan vanligt folk fick det allt sämre.

 

Politiken måste alltså istället utformas efter människors vardag. Samhället måste ta större, inte mindre, ansvar för samhällsproblem som till exempel arbetslöshet. Fokus för arbetsmarknadspolitiken måste exempelvis vara att utbilda individer så att de kan matchas till de arbeten som för stunden behöver utföras. Är du arbetslös ska du få hjälp in i arbete, politiken ska utformas så att din kompetens kan tas tillvara. Det säger sig självt att varken samhället eller den drabbade individen mår bra av att en utbildad läkare eller sjuksköterska arbetar som taxichaufför på grund av fåniga (läs: borgerliga) krav på att man ska vara beredd att ta praktiskt taget vilket jobb som helst för att vara berättigad A-kassa. Att piska människor till nya arbetsplatser genom försämrade levnadsvillkor är alltså lika dumt som det låter.

 

Borgerlig politik ställer näringslivets idévärld som utgångspunkt för politikens utformning. Ordentlig socialdemokratisk politik sätter istället människors verklighet i centrum. Samhället måste utformas efter de människor som lever i det. En politik som faktiskt skulle göra vårt samhälle starkare är därför till exempel en sjätte semestervecka, starkare anställningstrygghet och rejäla satsningar på vår välfärd. Bara genom sådana reformer kan vi bygga ett samhälle som är bättre lämpat för att husera oss människor och som på allvar löser de problem vi möter. Låt oss undgå fyra nya borgerliga flumår med meningslös symbolpolitik, och låt istället valet i höst bli den halshuggning av arbetslinjen som det skulle kunna vara.

 

Sixten Svanberg

Libertas redaktion

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *