Statsminister Per-Albin Hansson demonstrerar med högern under ett nationalistiskt förstamajfirande på 1940-talet.
”Vi socialdemokrater vill se ett land där vi samarbetar för att utveckla vår samhällsmodell – den svenska modellen. Där vi ställer krav på varandra och hjälps åt. Där konkurrenskraft och anständighet går hand i hand. Vi ska bo i ett land där kvinnor och män går till jobbet, tar ansvar, känner sig trygga. ”
Så står det på Socialdemokraternas hemsida under rubriken ”Jobben är vår främsta prioritering”. Ingen kan ha undgått vårt partis fokus på att bevara den svenska modellen den senaste tiden. Tanken är att det finns en konflikt i svensk politik. Det är förvisso välkommet. Konflikten ska bestå i att vissa vill äventyra löner, utbildningsmöjligheter och tryggheten för att finansiera skattesänkningar. Vissa andra (Socialdemokraterna) vill istället prioritera jobben för att säkra välfärden.
Detta ska då vara en naturlig del av den svenska modellen, ett begrepp som snart sagt används för allt som är 1) bra och 2) svenskt. I andra länder har man ingen modell, därför är man sämre.
Naturligtvis är det välkommet med en tydlig konfliktlinje i svensk politik. Denna regering har annars präglats av konflikträdsla och en svag hållning till högern. Det är också bra att en socialdemokratisk regering är emot låga löner och inskränkningar i utbildningsmöjligheterna. Samtidigt ska vi väl inte förvänta oss annat från en vänsterregering.
Det verkar samtidigt finnas en outtalad strategi om att det är det svenska som ska lyftas fram, förmodligen i ett försök att få tillbaka väljare från fascisterna. Återigen drar det fascistiska mörkret fram över kontinenten. Överallt reses krav på att stänga in sig och dra upp gränser mellan sig. Partiet anpassar sig till tidens ton och tänker: vi kanske kan kombinera nationalismen med de socialdemokratiska idéerna! Men ska man göra det så krävs det också att man skriver om historien. Och historien om det svenska samhället är en historia om medveten klasskamp.
Samtliga framgångar för folket i detta land är ett resultat av enveten kamp från arbetarklassen. Och samtliga inskränkningar på dessa framgångar är likaledes ett resultat av överklassens kamp. Denna kamp har förts både genom strejker och parlamentariska reformer, men vår klasskamp har hela tiden varit revolutionär på ett sätt.
Svenska modellen är som sagt ett vagt begrepp som med åren förvanskats, men grunden kan anses ligga i det avtal som skrevs i Saltsjöbaden 1938. Hur detta avtal har tolkats historiskt är mycket tragiskt. LO ingick detta avtal med arbetsgivarna för att man var övertygad om att detta skulle stärka arbetarklassens positioner. Den turbulenta tiden under seklets första årtionden hade kommit till ett slut, och arbetarklassens partier i parlamentet kunde genomföra reformer med majoriteten av väljarna bakom sig. Här fanns ingen idealistisk tanke om ett evigt samförstånd, ”vår samhällsmodell, den svenska modellen”. Det är först på senare år som partiet upphöjt detta till ideologi.
Alla drömmar har gått i kras. Bland socialdemokrater säger man numera; det vi ville skulle aldrig gå. Men det är för smärtsamt. Man intalar sig att målet alltid var ett evigt status quo i klasskampens historia. Wigforss ord om ägande och socialism försvinner, Palmes ord om löntagarfonder förbisedda. Vi socialdemokrater gör oss skyldiga till en enorm historieförvanskning för att rättfärdiga den nuvarande regressiva linjen.
I en värld där kapital väller över alla nationsgränser och arbetare ska flyttas runt hela världen väljer partiet nu att följa tidens våg. Detta manifesteras i flyktingsituationen. Svångremmen dras åt för människor på flykt, medan biståndsbudgeten skärs ner. Organisationer som arbetar i Afrika, Sydamerika och Asien för att människor ska ha ett anständigt liv och göra sig medvetna om sin politiska situation får nu sina budgetar neddragna. Flera projekt tvingas läggas ner. Vår internationella solidaritet som är en grundförutsättning för att alla folk på jorden ska leva i välstånd rivs ner. Kvar står den svenska modellen, där kvinnor och män går till jobbet, tar ansvar, känner sig trygga, medan kropparna från tusentals flyktingar driver i land på Europas kust.
Simon ANdersson
Libertas
