Konst: Tim Huhne – Dawn of a new age
Finns det någon figur som är så upphöjd och idoliserad som entreprenören och egenföretagaren? Sedan 1980-talet har Svenskt näringsliv odlat en bild av entreprenören som en driftig, innovativ skapare. När industriarbetena försvinner är det de små företagen som ska garantera sysselsättning och tillväxt. Därför måste gamla statliga hinder bort – kollektivavtal, arbetsgivaravgifter, krångliga regler – i syfte att stimulera denna växande bransch.
Om detta skriver Mariana Mazzucato i boken Entreprenörsstaten – Så skapade staten smarta telefoner och andra epokgörande innovationer. Boken är en vetenskaplig studie där Mazzucato – professor i innovativ ekonomi vid University of Sussex – genomfört ett antal fallstudier som visar på hur staten varit avgörande i investering och forskning för nya innovationer. Det har handlat om allt från it-industrin till miljöområdet.
Mazzucato visar på att internet, GPS-teknik, touch-screen-skärmen och många andra uppfinningar har en stat att tacka för sin existens. Utan en stark offentlig sektor hade dessa företeelser kanske inte sett dagens ljus. Och utan uppfinningarna hade vi heller aldrig haft smartphones, Facebook och Spotify.
Det är befriande att någon vänder uppochner på gamla teser, men det får en också att undra hur mycket vi ligger efter med tanke på de senaste decenniernas avregleringspolitik. För femtio år sedan hyste många en oerhörd teknikoptimism. Vi har inte ens rest till Mars än. Politiken har inte vågat investera tillräckligt. Tilltron till den privata entreprenören är stor innanför riksdagsväggarna. Om vi hade mer planekonomi med gemensamt ägda företag skulle vi kunnat investera i forskning för att lösa de många knäckfrågorna kring miljöutmaningarna. Vi hade kunnat möta hotet från antibiotikaresistens. Framtiden hade inte legat i händerna på monopolkapitalisterna, utan på folkets stat.
I en västvärld utan större statliga investeringar eller drömmar förlitar man sig numera på apptillverkare och sociala media. Det nya tjänstesamhället har levererat innovationer som Spotify och Facebook. Det är nästan komiskt hur stor betydelse innovationer likt dessa ges idag. Och ingen tänker på att ingen av dessa innovationer kunde komma till stånd utan en aktiv stat som lagt ner forskning och tagit djärva beslut för att utveckla hårdvaran.
Ryktet om industrisamhällets död är betydligt överdriven. Tjänstesamhället har inte imponerat när det kommer till nya arbeten. Det skapas tomma arbeten, som sociologen Roland Paulsen pratar om. Ja, det skapas innovationer, men dessa är ju ingenting i jämförelse med de som staten är med och skapar. Och det är folket som genom skatten bekostar staten.
Slutsatsen är att förhållandet är omvänt mot den hegemoniska bilden av den djärva entreprenören och den monolitiska krävande staten. Staten går in och investerar, tar riskerna och smällarna. Sen kommer den fria företagsamheten och skördar vinsterna. När systemet krisar av sig själv är det återigen staten som ska rädda det hela. Däremellan kritiserar alla staten. Det är för hög skatt, för hårda lagar, för höga arbetsgivaravgifter. Men vad vore Spotify – som ju inte gillar skatt – utan det svenska välfärdssystemet med fri utbildning för alla?
Så alla statssocialister där ute, räta på ryggen. Ni är orsaken till att detta kan skrivas.
Simon Andersson
libertas
