Vad är målet med arbetsmarknadspolitiken? Vad är målet med Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitik? Rätt snabbt brukar svaret komma: full sysselsättning. Vad är då full sysselsättning? Det beror på vem man frågar. En socialdemokrat skulle säga, att det är ett tillstånd, när alla som vill arbeta eller studera också gör det. En moderat har dock en annan definition. Full sysselsättning uppnås enligt Moderaternas program när arbetslösheten inte påverkar inflationen. Det vill säga jämviktsarbetslöshet. All arbetslöshet som ligger över den nivån ska bekämpas.
Egentligen har Socialdemokraterna menat samma sak, även om det inte uttalats i program. Sedan 1990-talet har S drivit inflationsmålet framför sysselsättningsmålet. Det råder alltså konsensus mellan de två stora partierna, dels om att full sysselsättning är önskvärt, dels om att det innebär att vi nått jämviktsarbetslöshet. När allt kommer omkring är detta inte alls djärva eller svåra mål. Flera gånger har ju arbetslösheten sammanträffat med jämviktsarbetslösheten den senaste tiden. Ingen har triumferande utropat att vi nu nått full sysselsättning. Det måste innebära att den allmänna opinionen ändå uppfattar att arbetslösheten är alldeles för hög.
Men varför ska vi överhuvudtaget ha full sysselsättning som mål? Vad är den övergripande samhällsnyttan? Ylva Johansson sa i sitt förstamajtal i Luleå att det är genom arbetet vi förverkligar oss själva. Att den som står utanför arbetsmarknaden blir ensam och hopplös. Därför är jobben vår främsta prioritering. Retoriken är ohederlig och otidsenlig. Det är få som idag faktiskt förverkligar sig själva genom lönearbetet. Man vill i mindre utsträckning låta sig definieras av sitt arbete. Man vill hellre skapa en identitet kring vad man gör på fritiden. Det finns ett fåtal yrkesgrupper där arbetarna känner sig tillfredsställda på jobbet.
Tjänsteekonomins arbeten har i mångt och mycket tömts på konkret värde. Det finns inte tillräckligt med arbete, vilket gör att folk måste börja låtsas att de är upptagna medan de ägnar sig åt något helt annat på arbetstiden. När industriarbetena försvinner är det tjänstesamhället med sina små och växande företag som ska stå som garanti för fler arbetstillfällen. Frågan är om det är önskvärt att byta tjänster mellan varandra, enbart för att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättet. De varor och tjänster vi utbyter skulle ju lika gärna kunna administreras i ett socialistiskt system där lönearbetet avskaffats.
Förutom problemet med det tomma och meningslösa lönearbetet har vi också de bestraffningar de arbetslösa drabbas av. Även om man nu anser att lönearbetet är onödigt många gånger, så är det inte så enkelt att sluta. Man drabbas av stora ekonomiska problem, för att inte tala om ett socialt stigma bland släktingar och vänner. Det är detta Ylva Johansson pratar om. Problemet är väl bara att detta är skapat rent politiskt. Det är ju politiken som skurit ner i välfärden och socialförsäkringarna. Regeringarna har minskat ersättningsnivåerna i a-kassan. Efter att ha gjort allt detta, pekar vi på hur hemskt det är att vara arbetslös! Tala om intellektuell härdsmälta.
Det rent disciplinära med hotet om arbetslöshet är effektivt. Eftersom det är så olönsamt att inte arbeta, vill ingen bli arbetslös. Det räcker gott som incitament för att få folk att acceptera arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitik handlar egentligen om att upprätthålla detta disciplinära system. Nu har vi gjort det olönsamt att arbeta, nu kommer du acceptera sänkta löner för att behålla platsen i värmen.
Socialdemokratiska ledningen vill att vi ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Ett extremt märkligt och tandlöst mål. För mig som socialist, som del av en europeisk och global rörelse, är det märkligt att vi ska sikta på att vara bättre än alla andra. Dessutom är det ett rejält slag i luften. Hypotetiskt sett kan EU ha en genomsnittlig arbetslöshet på 75 % år 2020, men Sverige vinner då vi bara har 70 %.
Så av det stora projektet, att få ner arbetslösheten, blev det inte mycket. I takt med automatiseringar och produktivitetsökningar försvinner ju dessutom jobb på löpande band. Lösningen brukar vara att vi ska ha fler tjänsteföretag. Alltså; fler tomma arbeten, till sämre löner, längre arbetstider, och högre pensionsålder, för att klara finansieringen av välfärden! Allt för att kapitalet ska slippa undan skatten. Detta är fel fokus. Vi bör istället fundera på hur människor ska slippa behöva arbeta lika mycket som 1976.
Till slut kanske vi har en arbetsmarknad så tom på innehåll och mening, att folk bara sitter av tiden och hinner läsa böcker, se filmer, dansa, sjunga, måla, ja vad ni vill, på betald arbetstid. Och då har vi både nått socialdemokratins fulla sysselsättning och socialismens frigörelse av människan. Där har ni en framtidsutopi.
Simon Andersson
Libertas
Illustration: Diego Rivera
