Jag har ungefär samma relation till arbetarrörelsen som jag har till Madonna. Det är inte alltid jag gillar vad hon gör i nutid men jag kommer ändå alltid att vara trofast och älska henne för evigt. Hennes senaste skiva “Rebel Heart” höll på att gå mig helt förbi tills jag började lyssna på den mer intensivt nu i veckan. Jag fastnade särskilt för titelspåret som avslutar skivan. Jag vill dela med mig av två citat till dig, ett som får inleda och ett som får avsluta den här texten.
‘Why can’t you be like the other girls?’
I said, ‘Oh no, that’s not me
And I don’t think that it’ll ever be’
“Men hur e det möjligt?” undrar du. Hur e det möjligt att han tänker stanna i arbetarrörelsen efter allt som hänt under hösten. Jo, svaret är enkelt. Jag delar dess grundläggande värderingar. Vårt grundrecept har alltid hållit, håller idag och kommer alltid att hålla. Tillsammans är vi starkare.
Att vara “en jävla fjolla” och/eller “en bögjävel” är väldigt ensamt. Så oerhört jävla ensamt. När de andra killarna skrev om Peter Forsberg (dåtidens mest heta hockeyspelare) skrev jag om Robinsondeltagaren Zübeyde Simsek (dåtidens minst coola dockusåpakändis) under ett arbete i årskurs fem när vi skulle skriva om vår största idol. Jag minns hur Oskar i klassen tog upp mitt arbete, skrattade och kastade ner det på golvet. “GAY!!” skrek han och sprang vidare i korridoren. Och precis som Madonna fick jag alltid frågan: Varför kan du inte vara mer som de andra killarna? Och svaret har alltid varit och kommer alltid att vara precis som hennes, nej det är inte den jag är och det kommer det heller aldrig att vara.
Jag minns när jag var lite äldre och hade, mer än i årskurs fem, faktiskt börjat ta steg till att komma ut. Jag minns när Mona Sahlin blev vald till partiledare för SAP. Jag kände sånt hopp. Hon var verkligen “Min förkämpe”. Det var nog där och då jag förstod vidden av det fina i arbetarrörelsen, vi står upp för varandra även när det inte är coolt, även när det inte är medialt gångbart så tar vi strid för varandras rättigheter. Hon stod upp för mig. Långt innan det blev trendigt gick hon i prajdparaden, hon kom ut som strejt i riksdagens talarstol för att visa hur jävla jobbigt det kan vara att behöva komma ut. Hon stod upp för mig och den jag så hemskt gärna ville kunna vara öppen med att jag var, hon stod upp för mig som var svagare än hon. För hon visste att vi var starkare tillsammans.
Jag minns en tågresa från 2015 när jag lyssnade på Karl-Petter Thorwaldsson i Studentaftonpodden. Han talade om vikten av fackligt engagemang och hur musikerförbundets ordförande kommit nedslagen till ett LO-möte och talat om hur de antagligen skulle tvingas att gå med på sämre villkor för sina medlemmar för att Sveriges Radio och Sveriges Television gått ut väldigt hårt i avtalsrörelsen och att de, ett litet förbund i sammanhanget, hade svårt att hålla emot. Elektrikerförbundets ordförande fick höra talas om detta och tog ut alla sina elektriker på SR och SVT i sympatistrejk och inom mindre än 24 timmar fanns ett nytt, mycket bättre avtal på bordet. För han vet, att vi är starkare tillsammans.
Så, vem fan är då jag att sitta här och ta mig ton? I vårt rådande hjälp till självhjälpsklimat så borde den meningen strykas. “Vad du än gör visa inte att du inte kan, eller behöver hjälp, sitt hemma hela natten och googla istället” fick jag lära mig av en coach när jag frågade “men tänk om man får ett jobb och så uppstår det en situation man inte vet hur man ska hantera?” Fyfan för det samhället. Jag vill kunna berätta för dig som läser den här texten att jag också tvivlar på mitt engagemang, jag vill kunna berätta för dig att jag inte varit med i arbetarrörelsen särskilt länge, jag vill kunna säga att jag inte har så mycket erfarenhet, men jag vill tro att du vill läsa min text i alla fall. För du, liksom jag, vet att vi är starka när vi står tillsammans.
Så nu när 2015 ligger bakom oss så stavas inte lösningen: bryt upp och gå hem. Den lyder: stanna kvar och organisera er. Några progressiva sossar fick precis igenom motioner i Lunds Arbetarkommun om att kraftigt förändra politiken som nu förs. Ett konkret bevis på, just det, att vi är starkare tillsammans.
Så hur vet jag då att arbetarrörelsen kommer överleva? Jag tvivlar liksom du men Madonna har svaret.
I knew it from the start
Deep down in the depth
Of my rebel heart
I djupet av mitt rebellhjärta vet jag att kärlek är svaret. (KLYSCHA!) *spyr* Men det är faktiskt så enkelt. Jag vet att varje person som delar arbetarrörelsens värderingar har ett rebellhjärta som bultar för rättvisa, solidaritet och gemenskap. Som är trött på borgerliga system, borgerliga förklaringsmodeller, för visst fan har vi råd. Det handlar bara om vi är beredda att dela med oss eller inte.
Så älskade rörelse lyssna till ditt hjärta som vet vad du känner, det är dags att strid mot borgarnas ekonomi. För vi vet att vi är starkare tillsammans och det visste vi redan från början, djupt ner i botten av våra rebellhjärtan.
Anton Jordås
Förbundsstyrelseledamot Socialdemokratiska Studentförbundet
