En regnig söndag för ett par veckor sedan bjöd jag hem mina föräldrar och deras gamla vänner för att fika hos mig. Vi hade knappt hunnit börja dricka kaffet innan vi började diskutera politik och vi kom in på den svenska arbetsmarknadens utveckling. Frågor började snabbt att bubbla upp. Var fackföreningsrörelsen ansvarig för att industrin flyttat utomlands? Har välfärd och bättre villkor lett till att arbetarklassen trängts undan och bidragit till bildandet av en ny medelklass? Vems levnadsstandard ville Socialdemokraterna höja? Åsikterna började gå isär, framförallt på grund av generationsklyftan mellan 50-talisterna och mig, den enda ungdomen i sällskapet. För dem innebar arbetarrörelsen socialdemokratins och fackens kamp för ”grabben på svarvet” som hade ett tungt fysiskt arbete som han alienerades ifrån. De förknippade socialdemokrati med denna kamp för bättre arbets- och levnadsvillkor som ledde till Sveriges ökade levnadsstandard och framväxten av välfärdsstaten.

Deras bild av socialdemokratin är bara historier för mig. Det är sådant man hör om när partister berättar om sin SSU-tid, på grundkurser och i skolan. Jag har ingen koppling till ”grabben på svarvet”. Jag har aldrig mött honom, han finns inte för mig. Men jag har mött människor som inte alls passar in i den bild som 50-talisterna jag fikade med har. Min generation är den första som riskerar att få det sämre än våra föräldrars generation. Det välfärdsbygge som de tar för given känns alltmer främmande och det jämlika samhället som de är stolta över känner jag inte igen. Jag har vänner som arbetat i flera år men som aldrig haft en fast anställning. De flesta jämnåriga jag känner som jobbar staplar flera timanställningar på varandra. I veckan jobbar de för hemtjänsten, på helgerna på klubben. De väntar på att chefen ska ringa ”när som helst” för restaurangen riskerar att bli en kort – men de vet inte. De vet inte vad det innebär att stämpla ut från jobbet, för deras arbetstider mäts i de timmar de fyller i på sina tidrapporter. Måndag, 15 timmars arbetstid. Tisdag, 8 timmar. Onsdag och torsdag, ingenting. En konstant stress uppstår, för vi vet inte när vi kan vara lediga, eller ifall vi plötsligt blir inringda till jobbet. Vi hoppas få jobba tillräckligt för att månadslönen ska täcka alla utgifter, för att ha råd med hyra och mat. Andra perioden innebär många och långa arbetspass, där man går till sängs illamående och vaknar med alltför hög puls, för det finns ingen tid till ledighet.

Det här är en verklighet som alltför många känner igen sig i. Det är inget individuellt problem, det är ett samhällsproblem. Vi är löneslavar som fastnat i detta system och vi kan inte drömma om den trygghet som kommer med jobb som våra föräldrar tagit för given. Hela samhällsutvecklingen saktar in när ungdomar fastnar i denna otrygga arbetsmarknad. Du kan inte flytta hemifrån för du måste ha en fast månadsinkomst för att kunna få ett hyreskontrakt. Du kan inte köpa en bostad senare, för du kommer aldrig att ha råd med din knappa lön och dagens bostadspriser. Att bilda familj är något som skjuts på framtiden eftersom man inte ens kan planera hur nästa månad kommer att se ut. Hungriga vargar jagar bäst menar högern, och vill försvaga facken och möjligheter till a-kassa och sjukförsäkring. Det ligger i deras intresse att arbetare konkurrerar mot varandra, för så länge vi gör det kan vi inte stå enade mot borgerliga intressen. Jag tror inte att hungriga vargar jagar bäst. För att jaga behöver varje varg, liksom varje människa, hoppet om att få ett byte. Hoppet om en heltidsanställning, hoppet om en fast inkomst, hoppet om en bostad. Det hoppet minskar för varje dag. Med hoppet minskar vår förmåga att driva en kamp för förändring. De hungriga vargarna blir snart utmattade och utsvultna vargar. Vårt samhälle tjänar inte på att vi driver människor till en alltmer hopplös tillvaro. Vem har byggt upp ett samhälle som baseras på hopplöshet? Vem har kunnat presentera storslagna framtidsvisioner i ett uppgivet samhällsklimat? Vi måste kunna uppfylla grundläggande behov för att skapa trygghet och framtidshopp. När folk har denna trygghet och mår bra, kan samhället fortsätta frodas. Annars river vi ner det välfärdssamhälle vi byggt upp. Vi måste inse att i det kapitalistiska samhället har vi samma intressen, och vi måste stå enade för dessa om våra röster ska höras. Arbetsmarknaden har förändrats, och arbetarklassen har förändrats med den. Det finns fortfarande de som arbetar inom industrin, men många, framförallt unga, som sliter för en inkomst att bygga ett liv på kan inte bli exkluderade från arbetarklassens kamp. Socialdemokraterna måste fånga upp denna förändring om de vill förbli relevanta i dagens samhälle. Samhällsproblemen som behöver en socialdemokratisk regering finns, men är partiet redo att agera? Stirra er inte blinda på det som varit – se dem som behöver socialdemokratin nu och bygg återigen upp landet för att alla ska ha en framtid.

ANNA TRYBLOM

Studieledare SSU Uppland