Madeleine Bengtsson: Araben i barnkulturen

Araben i barnkulturen-page-001Stereotypa bilder av svarta i film och litteratur som riktar sig till barn har med rätta kritiserats hårt. Men hur ser bilden ut av andra rasifierade i barnkulturen? Madeleine Bengtsson har tittat på hur människor med rötter i mellanöstern porträtteras och vad det får för konsekvenser.

 

Förra året gick debattvågorna höga kring vad barn ska få se eller inte se i böcker och på film. Tintin kastades ut från bibliotek, Lilla Hjärtat slutade säljas och pickaninny-dockan i Kalle Ankas jul klipptes bort. Äntligen började rasism på strukturell nivå att diskuteras. Istället för att peka ut vissa författare, illustratörer och filmskapare som rasister kom diskussionen i många medier glädjande nog att handla om hur stereotyper i barnkulturen cementerar fördomar om ”den andre”, den rasifierade, och internaliserar rasism hos barn med mörk hudfärg.

 

Vi känner numera väl till hur svarta barn målats och målas ut fördomsfullt inom barnkulturen. Sedan tidigare har vi vetat att även könsroller i stor utsträckning bankas in genom filmer och böcker: prinsessor som räddas, män som räddar; flickor som är milda och pojkar som är modiga. Men tyvärr slutar inte stereotyperna där. Andra grupper får också sin känga av diskriminerande och förminskande behandling. Däribland människor i mellanöstern.

 

Fez och ”aladdinbyxor”
Hur många ”shejker” med vita fotsida dräkter och huvuddukar har vi inte sett i böcker riktade till barn? Varför är den onde i filmer ofta av arabiskt ursprung? Araben framställs i stor utsträckning inom barnkulturen som mystisk och främmande och för det mesta i stereotypa kläder. Fez, guthra (huvudduk), ”aladdinbyxor” och spetsiga tofflor är givna plagg. Araben framställs ofta som skurk, tjuv, rövare, magiker eller allmänt opålitlig.

 

Bibliotekarien Anna-Stina Takala reder i Biblioteksbladet 10/2012 ut vad dessa bilder fyller för funktion: ”… att överdriva vissa drag för att skapa maximal kontrast i rollen som ”den andre”. Man kan jämföra en stereotyp bild med en trafikskylt eller en toalettsymbol, den är inte en gestaltning av en människa eller en individ, utan ett inlärt grovt förenklat tecken för en slags människa, som lyfter fram och maximerar olikhet, med fokus på det som avskiljer. En stereotyp kommunicerar mest av allt det som den INTE är, det vill säga en individ, en nyanserad beskrivning av en människa. En stereotyp bild är ingen vi – eller någon – identifierar sig som, eller med.”

 

I Disney-filmen ”Farbror Joakim och knattarna i jakten på den försvunna lampan” från 1990 får vi se alla former av stereotypa skildringar av araber: den ondskefulle trollkarlen Merlock, tjuven Dijon med de bylsiga byxorna fulla med stöldgods och Genie, den unge anden i lampan, som inget hellre vill än att slippa mellanöstern och bli en ”riktig pojke” i västvärlden.

 

Tusen och en stereotyp
Disney, som valde att rensa bort pickaninny-dockan från jultraditionerna, har också producerat ”Aladdin” från 1992 som visserligen ger araberna lite fler nyanser än de klassiska stereotyperna, men även här återkommer mystiken och tjyveriet. ”Aladdin” bygger på en av sagorna i den arabisk-persisk-indiska samlingen ”Tusen och en natt”, som översattes på 1700-talet av Antoine Galland, fransk professor i arabiska. Hans arbete la grunden för hur araber skulle komma att framställas i västerländsk litteratur i hundratals år framåt.

 

I svensk litteratur och film har vi skrattat åt tokiga, stenrika ”shejker” i Jönssonligan och Ulf Starks ”Min vän shejken i Stureby”. Den fezklädde herr Omar i ”Ture Sventon”-böckerna är åtminstone trevlig och artig utan baktankar – något av ett unikum i barnkulturen.

 

På senare år har vi fått se youtube-klipp med ett hysteriskt skelett vid namn ”Achmed – the dead terrorist” och skjutgalna Achmed och Achmed i ”Hipp hipp”. Men fortfarande ges sällan personer med ursprung i mellanöstern samma utrymme och handlingsutrymmen som vita.

 

Stereotypens konsekvenser
Vad gör dessa stereotyper och bilden av den andre med oss? Det får allvarliga konsekvenser. Det finns ett samband mellan dessa bilder och hur rasifierade människor behandlas i Sverige idag. Heter du Zeynab är det inte lika troligt att du får komma på anställningsintervju eller ens hyra en lägenhet jämfört med om ditt namn är Klara. Med hjälp av barnkulturen (och vuxenkulturen för den delen) vidmakthålls rasistiska strukturer och vita kroppars överordning.

 

Vilket samhällsklimat är det som gör dessa bilder möjliga? Sverige är bland de vitaste länderna i väst och har begränsad historia av kolonialism. Vår självbild är att vi på något magiskt sätt är antirasister bara genom att vara svenskar. Rasister är de andra, inte vi.

Därför är det så bra att debatter allt mer kommit att handla om just vilka rasistiska strukturer vi har, istället för att peka ut individuella rötägg. Det är hoppfullt. Men det räcker inte. Vi måste också agera. Victoria Kawesa, doktorand i genusvetenskap vid Linköpings universitet, talar om begreppet ”intersektionell solidaritet” (se henne på ABF-seminariet om rasstereotyper i barnkulturen här) och i det uttrycket finns mycket konkret att hämta. Vi måste inkludera marginaliserade och rasifierade i fler sammanhang och rörelser och inte tolerera att exempelvis migrationsminister Tobias Billström ostört får måla ut icke blåögda som ondskefulla. Vi måste också stötta rasifierades självorganisering. Ännu fler råd finns på författaren Mia Mkenzies blogg här.

 

Menar vi allvar med att vara antirasister räcker det inte att bära knappar eller skrika slagord. Vi måste också fundera på vad för kultur vi låter vara barn – och oss själva – konsumera.

 

Madeleine Bengtsson, Libertas

Share

One thought on “Madeleine Bengtsson: Araben i barnkulturen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *