Sedan januariavtalet undertecknades har det existerat en bitter känsla i mig och många andra socialdemokrater, där en ifrågasätter huruvida S betalar ett rimligt pris för regeringsmakten och vad vi egentligen får tillbaka utöver ministerposterna. Få betvivlar att regeringen tvingas bedriva en politik långt ifrån socialdemokratins vallöften och ideologi. Jag ställer mig frågan, är det överhuvudtaget möjligt för S att fortsätta med nuvarande avtal utan att riskera ett kraftigt bakslag?

Stefan Löfven och partiledningen talar gärna om att vi fått till ett avtal som säkrat finansieringen av välfärdsstaten och skapat en bred majoritet som effektivt utesluter Sverigedemokraterna från något avgörande inflytande. Det senare är förvisso sant men en kan fråga sig om det är ett tillräckligt projekt för S att enbart fungera som bromskloss för SD utan en egen agenda som förmår förbättra folks vardag. I kontrast till vad partiledningen hävdar, innebär avtalet avsevärda försämringar för stora delar av väljarkåren då januariavtalet inte alls säkrar välfärdens finansiering utan snarare urgröper den genom de stora kostsamma löften man avgett till C och L. Såklart sker det även en del positiva satsningar så som de på pensionärer och ett till synes stopp för nedskärningarna i LSS, men dessa segrar är få till antal och oproportionerliga till vad S behöver ge upp i utbytte.

S nederlag illustreras inte minst när en ser vart detta reformutrymme för skattesänkningarna kommer från. Det är nämligen otillräckliga ersättningar för kostnadsökningar inom bland annat äldrevård och barnbidrag som skapar utrymmet för den sänkta marginalskatten [i].

Redan idag ser vi resultaten av denna nedskärningspolitik från både nuvarande regering samt M och KD-budgeten när kommunerna får minskade resurser för att upprätthålla kärnverksamhet så som skola och äldreomsorg. Speciellt de kommuner med en åldrande befolkning och de som tagit störst ansvar för flyktingmottagandet har svårt att få budgeten att gå ihop. Detta riskerar leda till nedskärningar som spelar rakt i händerna på de krafter som S hoppades hålla ute med hjälp av januariavtalet.

Nedskärningspolitiken är dålig men inte det värsta med januariavtalet. Det är den planerade avregleringen av hyres- och arbetsmarknaden samt privatiseringen av arbetsförmedlingen som svider mest. De långtgående effekter som detta kan få med höjda hyror, försvagad löntagarposition på arbetsmarknaden och försämrad arbetsmarknadspolitik är svåröverskådliga och går i direkt kollisionskurs med S vallöften och politiska ideologi.

Regeringsföreträdarna är självfallet medvetna om skadeverkningarna från denna politik, men hänvisar till att alternativet vore sämre. Logiken lyder att det är bättre att administrera en skademinimering än att låta högern genomföra något än värre. Detta kan vara rätt i sak men det är samtidigt ett perspektiv som helt glömmer bort att en regering faktiskt behöver stå ansvarig inför väljarna för den förda politiken. Den stora frågan är vad som kommer ske vid nästa val, när regeringen genomfört försämringar av den kommunala välfärden, arbetsmarknadspolitiken, arbetsrätten samt höjt hyror. Kommer väljarna då anse att M, KD och SD är ett sämre alternativ eller kommer de snarare uttrycka ett missnöje mot den nuvarande regeringen som svikit en rad vallöften?

Jag tror det senare och opinionsmätningarna bekräftar denna bild. S är nere på under 25% och jämnstora med SD bland LO-medlemmar. M, KD och SD har redan 174 mandat enligt en sammanslagning av de senaste mätningarna och är därav enbart ett mandat från Rosenbad[ii].

Vad vore då vägen framåt bort från denna katastrofala situation? Internt har somliga börjat tala om att det krävs att partiet har egna starka företrädare som är kritiska mot regeringen. I mina ögon är detta inte någon trovärdig strategi, media kommer utmåla S som inkonsekventa om partiföreträdare inte kan försvara den förda politiken. Självfallet är det enbart en förändrad inriktning av politiken som kan rädda situationen. Därav krävs en omförhandling av januariavtalet. S behöver sätta ner foten och säga att det existerar en gräns för hur mycket nedskärningar och avregleringar vi kan gå med på. Ett slut på skattesänkningarna, stopp på utredningen av arbetsrätten och ordentliga tillskott till den kommunala välfärden vore ett rimligt ultimatum. Det existerar en risk att kraven inte hörsammas och att S behöver lämna ifrån sig regeringsmakten, men alternativet är värre. Om omförhandlingen av januariavtalet misslyckas uppstår åtminstone en ny chans att återta makten 2022. Utan tvekan vore detta att föredra framför risken att se ett omfattande tapp i nästa val, något vi redan ser tydliga tendenser till.

I nuläget skymtas få insikter från partiledningen om krisens djup vilket ingjuter mig med en genuin oro. Om inte avtalet omförhandlas riskerar partiledningen utsätta min generation för risken att behöva växa upp i ett permanent högerstyre efter att den etablerade vänstern omintetgjort sitt förtroende under den rådande mandatperioden, som präglats av nedskärningar och direkt löntagarfientliga avregleringar. En långsiktigt stark vänster är viktigare än två års regeringsinnehav med bakbundna händer.

Anton Svensson,
Styrelseledamot i Malmös socialdemokratiska studentklubb (MSSK)

---

[i] Pengar och politik 2019 så blir du lurad om budgeten  https://soundcloud.com/pengarpolitik/sa-blir-du-lurad-om-budgeten

[ii] Pollsofpolls till den 24e Oktober http://pollofpolls.se/