Är en annan riktning möjlig?

Outsidern och socialisten Jeremy Corbyn valdes med 60 % majoritet av partimedlemmarna.

Outsidern och socialisten Jeremy Corbyn valdes med 60 % majoritet av partimedlemmarna.

 

Det är väl sällan vi radikala socialdemokrater får känna framgång. Att vara vänstersosse är att ständigt vara i opposition, kan det ibland kännas som. Vi tenderar att ignorera faktiska framgångar som individualiserad föräldraförsäkring, bättre sjukförsäkring eller att allmänna visstidsanställningar är på väg bort. Faktiska förbättringar för människor underskattas av rörelsens vänsterflygel. En strömning i socialdemokratin som förmodligen har brett stöd bland medlemmarna ute i landet men som inte märks i regering eller på partikongresser.

 

Därför är det kanske inte så konstigt att andra (läs högerfalangen) kritiserar oss när vi väl får chansen. Vi anses måla ut stora vackra visioner om ett socialistiskt samhälle utan att kunna peka vägen dit. New Labours Tony Blair kunde i alla fall göra konkreta förbättringar för människor. Han tog steg för steg och accepterade marknadsekonomin. Vad ska Jeremy Corbyn med sin socialism till om han inte ens har makten?

 

Det var någon gång på 90-talet som talet om pragmatism och kompromiss började få fäste i rörelsen. Dess vulgära konsekvens får vi nu i Sverige med en regering som föredrar pragmatism framför visioner; medel framför mål. Och det är ganska symptomatiskt för den riktning som härskat sedan östblocket föll. Pragmatism är tråkigare än plakatpolitik, men man får saker gjort, brukar man ofta få höra.

 

Tredje vägen ansågs under 1990-talet vara den enda vägen om våra partier skulle överleva det nya landskapet. Historien är slut, kapitalismen har segrat och visat sig vara det minst sämsta systemet. Tanken var att marknadsekonomin skulle regleras så att en stark välfärdsstat kunde leva i symbios med tillväxt och starka företag. Ironiskt nog är denna vision lika utopisk och patetisk som Sovjetunionens. Den som vetenskapligt försöker förstå kapitalismen kommer snart fram till att systemet präglas av många inneboende motsättningar som snabbt skapar hinder för socialdemokratiska eller andra progressiva partier. Det finns gränser för den sociala marknadsekonomin, inte minst planetära gränser. Liberalerna och de näringslivslojala socialdemokraterna förenas i sin utopism om en marknadsekonomi med små företag och sund konkurrens. Jag vågar tillstå att den tredje vägen, som vann starkt gehör framförallt i SSU och senare i partiet, är stendöd. Den bygger på antaganden om kapitalismen som med lätthet kan avskrivas, framförallt efter den kapitalistiska krisen 2008. Den verkliga marknadsekonomin är brutal och ökar ojämlikheten. Den monopoliseras och trycker tillgångarna uppåt – därav de ökande klyftorna sedan 1970-talet.

 

Kapitalismens begränsningar har ignorerats av tredje vägen-vågen. De närmast revolutionära arbetarprotesterna i Spanien, Grekland mfl har inte märkts i norra Europa.

Kapitalismens begränsningar har ignorerats av tredje vägen-vågen. De närmast revolutionära arbetarprotesterna i Spanien, Grekland mfl har inte märkts i norra Europa.

De ökande klyftorna kan måhända av postmoderna företrädare förklaras med en skiftning av idéer i västvärlden, men denna teori är otillfredsställande. Ur ett materialistiskt betraktelsesätt var det snarare rekordåren som tog slut. Hög tillväxt och stigande löner var en win-win-situation för borgarklass och arbetarklass, men sedan krisen på 70-talet går det helt enkelt inte ihop. Kapitalet har i samband med detta organiserats för att pressa tillbaka arbetarklassens positioner (ur materialistisk synvinkel) och vänsterns idéer (för idealisten eller postmodernisten). Kvar står en förvirrad socialdemokrati som i brist på andra konkreta förslag har accepterat kapitalismen.

 

Innan jag går vidare får jag nog förklara varför jag bryter tabut och nämner höger- och vänsterfalangen i socialdemokratin. När jag gick med 2010 var det otänkbart att prata om detta i de flesta partisammanhang – idag är det rätt uppenbart att det finns en spricka i partiet. Att låtsas som motsatsen är att inte se elefanten i rummet. Jag väljer att prata om detta obekväma ämne eftersom det vore löjligt att låtsas som ingenting, och att hela frågan är fylld med otydligheter som ingen av sidorna har velat reda ut.

 

Som varande en etablerad socialist måste jag säga att det viktiga naturligtvis är att partiet så snart som möjligt, men oftast stegvis, gör konkreta förbättringar i människans vardag. Det ska märkas att vi har en socialdemokratisk regering. Men det är farligt att inte ha något mål. Det är rentav livsfarligt att sätta vaga mål, som att ”jämlikheten ska öka”. Nej, målet är jämlikheten i sig, inte att den går uppåt!!!

 

Nu har trots allt den radikala socialdemokratin fått chansen att leda partiet i Storbritannien. Efter några misslyckade partiledare med olika inriktningar har nu en vänsterledare med bred medlemsmajoritet vunnit ordförandevalet. Många ångrar säkert att man öppnade upp valprocessen och tillät direktdemokrati. Något liknande är långt borta här i Sverige.

 

Jeremy Corbyn har motarbetats långt innan han ens hunnit väljas. Högern har målat ut ett vänsterspöke. Det kommer gå rakt utför stupet om Corbyn får makten, har det varnats. Trots alla som ropat varg valde ändå medlemmarna denna vänsterextremist. Vissa hävdar säkert att entrister tog sig in enbart för att delta i valet, men trots allt fick han ändå stadiga 60 %.

 

Jag måste lyfta något diffust och ”flummigt” som ändå har stor betydelse för den som gör anspråk på att leda en folkrörelse. Känslan. När jag första gången fick höra Håkan Juholt tala, när han just valts av partikongressen, blev jag upprymd. Det har gått fyra år men jag minns fortfarande hur rätt det kändes. Hur motiverad jag blev att fortsätta vara medlem. Jag hade månaden innan funderat på att strunta i att betala medlemsavgiften och lägga hela partiaktivismen på hyllan, men fann ny energi i den nya inriktning Juholt visade. Vi ska inte bara förvalta ett borgerligt system, vi ska skapa något nytt. Juholt bevisade att det går att entusiasmera samtidigt som man kan lägga fram reformer som andas klassisk grå pragmatism. Det finns ingen motsats mellan att vara socialist och vardagsreformist.

 

Ändå blev Juholt – än dolt, än öppet – motarbetad inom det egna partiet så fort hans ideologiska skärpa visade sig. Vi var många ideella medlemmar som stöttade hans ledarskap, men det fanns också en tvivel hos många i ledningen. Den visade sig så småningom i öppet bedrägeri mot ledningen, illojalitet och illvilja. När Juholt tvingades avgå sattes en mer lätthanterlig Stefan Löfven in.

 

Och visst – Löfven är en duktig förhandlare och säkert en bra statsminister. Men något saknas. Den där känslan, entusiasmen, som jag kände varje gång jag hörde Juholt lägga fram riktningen saknades. Den känslan man kan få av tal av Palme. Detta kan bagatelliseras och kanske förlöjligas med rätta, jag har inga bevis att lägga fram, men detta med engagemanget är inte oviktigt när ett parti ska få makten. Jag är inte ensam om att nästan bli lite uttråkad av Stefan Löfven och Magdalena Andersson. S befinner sig idag lika lågt i opinionen som när Juholts privata ”skandal” briserade, en skandal utan någon som helst krishantering från byråkraterna i partihögkvarteret. Som underblåstes av kommunalråd och viktiga företrädare som öppet krävde hans avgång. Partiet befinner sig idag inte i någon privat affär utan mer en kollektiv skandal – att vi tillåtit förfallet gå så långt. Håkan Juholt har aviserat sin avgång från riksdagen och kort därefter har det ena märkliga förslaget efter det andra kommit från regeringen. När han styrde hade vi 35 % i opinionen och möjlighet att nå högre. Idag saknas känslan, gnistan, att engagera sig för stöd till en partiledare.

 

En mer radikal ledare än Juholt är Corbyn, som lyckas engagera partimedlemmarna men inte partihögern. Det är slående hur man målar fan på väggen. Denna kritik av den nya ledningen riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Precis som Juholt föll p.g.a. bristande stöd i partiet, kan Corbyn misslyckas om inte hela partiet står bakom honom och kämpar lika hårt. När sedan Juholt, eller Corbyn, inte lyckas vinna val så är det bekvämt att stå och säga ”vad var det vi sa”.

 

Läget var inte så illa under Håkan Juholts tid. SCB:s mätning maj 2011.

Läget var inte så illa under Håkan Juholts tid. SCB:s mätning maj 2011.

 

Det hela får någon slags metapolitik över sig. Företrädare står och säger att Juholt inte kan få stöd av folket, vilket naturligtvis minskar stödet bland folket när man ser att partiet tvivlar på sig själv. Det är chockerande att se hur hård internkritiken blir mot Corbyn. Man får intrycket att han kommer införa planekonomi om han får chansen, trots att hans politik är både rimlig och hoppingivande. Vi pratar inte om en revolutionär kommunist, vi har att göra med en socialist som har potential att förändra Storbritannien betydligt mer än Blair gjorde. Ändå är det rätt absurt att se många med makt i båda våra partier redan nu döma ut Labour inför valet 2020. Är dessa människor profeter, eller hur är det möjligt att så tvärsäkert säga att stupet är nära? Vem kan förutsäga det brittiska samhällets utveckling de närmsta fem åren? Det kan inte uteslutas att längtan efter en annan politik blir stark, och att det då finns en tydlig socialdemokrati och inget främlingsfientligt rasistparti tillhands. Här i Sverige verkar väljarna gå mot fascisterna, kanske för att S inte är särskilt tydliga med nånting.

 

Min grundläggande fråga var om en annan inriktning är möjlig för socialdemokraterna i Europa. Frågan handlar inte om huruvida folket kommer gilla oss eller inte. Frågan handlar om partiets interna liv och om det ens är möjligt för en ny radikal inriktning utan att knivhuggen riktas inåt. Situationen under slutet av 2010 och hela 2011 var mardrömslik och kan inte upprepas. Partimedlemmar behandlade inte varandra som kamrater utan mer som bittra arvfiender. Kapitalet köpte sig inflytande genom konsultbolag och försökte vrida oss än mer högerut.

 

Slutligen slänger jag ut frågan – är det bara partivänstern som måste vara lojal? Jag har sett partikamrater anklaga vänstersossar för att vara ”ett värre hot än Daesh”. En del av partiet håller så rent åt vänster att det inte finns någon livskraft för sådana krafter att utvecklas. De hålls ute och passiviseras. Åt näringslivet är svängdörrarna alltid öppna – tredjevägsförespråkare som Östros och Bodström har kunnat gå vidare till kapitalet. Andra från samma skola tjänar miljoner på LO-medlemmar. Lojaliteten fungerar bara åt ett håll – förväntan om att vi radikala socialister ställer upp för ledningen och inte beblandar oss med rörelser till vänster. Åt andra hållet är det fritt fram.

 

Jag önskar gott nytt år för Labour och hyser starka förhoppningar om ett rött 2016. 

 

Simon andersson

libertas

Share

5 thoughts on “Är en annan riktning möjlig?

  1. It is perfect time to make some plans for the future and it’s time to
    be happy. I have read this post and if I could I want
    to suggest you some interesting things or advice. Perhaps you could write next articles
    referring to this article. I desire to read more things
    about it!

  2. magnificent points altogether, you simply gained a brand new reader.

    What might you suggest in regards to your publish that you simply made some
    days in the past? Any sure? cheap flights 34pIoq5

Lämna ett svar till best hosting Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *