Äktenskap. Det är ett ord som för många människor symboliserar och betyder oerhört mycket. För många väcker det bilder av kärlek och att få spendera livet med den person man älskar. Äktenskap är en oerhört fin institution som har varat genom århundraden och som finns i nästintill alla kulturer och religioner.
Samtidigt, som alla institutioner, blir äktenskapet med jämna mellanrum ifrågasatt och omdebatterat. “Vad innebär äktenskap egentligen?” är en fråga som samhällen med jämna mellanrum ställer sig själva. Väldigt länge var äktenskapet i västvärlden ett band mellan en man och en kvinna som endast kunde avbrytas vid den enes död. Sedan bestämde vi oss för att det skulle gå att avbryta äktenskapet om parterna vill det.
Äktenskapet som institution är således inget konstant utan, precis som mycket annat i samhället, något i kontinuerlig förändring. Något som däremot kan sägas vara relativt konstant är att äktenskapet betyder väldigt mycket för många människor och när en omformulering av äktenskapet sker rör det nästintill alltid upp starka känslor.
Men bara för att något rör upp starka känslor och rör en institution som många har starka åsikter om betyder det inte att socialdemokratin inte bör diskutera frågan. Frågan om samkönade äktenskap var en fråga som rörde upp starka känslor i samhället men socialdemokratin stod fast vid sin ståndpunkt om allas lika värde.
När äktenskapet väl gjordes könsneutralt 2009 förändrades återigen samhället syn på äktenskapet. Nu fick två personer av samma kön möjligheten att ingå i den institution som för många betyder väldigt mycket. Detta var ett stort steg för homosexuellas rättigheter i Sverige och det gläder mig att socialdemokratin förde kampen i riksdagen.
Dock valde man att behålla systemet kring själva vigselrätten när äktenskapet blev könsneutralt. Det vill säga systemet med att låta trossamfund inneha rätten att utfärda vigslar. Detta fick omedelbart konsekvensen efter förändringen av äktenskapet att flera trossamfund informerade samhället att det inte alls tänkte viga samkönade par. Trossamfund som hade fått tillstånd att vara myndighetsutövande sade nu högt och tydligt att de tänkte ignorera en ändring av äktenskapet som samhället genom de folkvalda riksdagsledamöterna bestämt sig för.
Vikten av institutionen äktenskapet för homosexuellas lika rättigheter kan vara svår att förstå utan en djupare inblick i den. Det handlar kanske till ytan om allas rätt att älska vem de vill, vilket inte ska förbises. Däremot handlar det minst lika mycket om förändringen av makthierarkin som råder mellan heterosexualiteten och homosexualiteten, själva heteronormativiteten. Äktenskapet som institution är så pass djupt inrotat i heteronormativiteten att kampen om äktenskapet nästintill alltid har handlat om homosexualitetens strävan efter ett erkännande av likheten med heterosexualiteten. Strävan efter att få bli sedda som jämlika och inte en avart som bör förpassas från samhällsnormen.
När trossamfund högt deklarerar att de minsann inte tänker viga samkönade par är det således en deklaration om att äktenskapet är något som bör hållas från de homosexuella. Det är ekon från heteronormativitetens syn på homosexualitet som något annat, en oroväckande främling som bör förkastas av samhället och hållas borta. Det är därför svårt att förstå varför samhället tillåter organisationer som ignorerar statens lagstadgade syn på vilka som får ingå ett äktenskap att utföra myndighetsutövning. Det blir en statlig sanktionering av såväl diskriminering som heteronormativa föreställningar.
En enkel lösning på detta borde vara att följa den modell som bland annat finns i Frankrike och Chile där man inte erkänner religiösa äktenskap som lagligt bindande. Religiösa äktenskap existerar fortfarande i såväl Chile som Frankrike men staten är den enda aktör som får utföra lagligt bindande äktenskap. En sådan lösning skulle både frigöra trossamfunden från att ”behöva” viga samkönade par samt säkerställa att staten inte sanktionerar heteronormativa och diskriminerande föreställningar.
S-studenter har nu möjligheten att ta ställning för en sådan ordning, dessvärre har förbundsstyrelsen valt att yrka avslag på motionen med hänvisningen till att äktenskapet just är omtyckt och värdefull för många. De menar även att en förändring skulle uppfattas som provokativt snarare än progressiv socialdemokratisk politik.
Det finns många saker här i världen som är både omtyckta och värdefulla för många och där en förändring skulle provocera. Men bara för det betyder det inte att man inte behöver diskutera frågan. Förändringar som rör äktenskapet, och i synnerhet när det har med samkönade par att göra, verkar alltid provocera och röra upp känslor. Det gjorde det definitivt 1987, 1994 och 2009* och det kommer det göra framöver. För precis som patriarkatet är heteronormativiteten något som är djup inrotat i samhället och kommer var precis lika svårt att förändra.
*1987 beslutade riksdagen om den samkönade sambolagen. 1994 beslutade riksdagen (mot den borgerliga regeringens vilja) om samkönade partnerskap. 2009 beslutade riksdagen om en könsneutral äktenskapslagstiftning.
Att våga utmana rådande samhällsnormer och kritisera är i min mening ett utmärkt exempel på progressiv socialdemokratisk politik. För om socialdemokratin inte gjorde det 1917 skulle kvinnor då haft rösträtten? Har vi som rörelse den ambitionen att omdana samhället och bygga ett nytt starkare samhälle måste vi våga provocera och utmana, även saker som är omtyckta.
Därför uppmanar jag alla klubbar och delegationer som är närvarande på kongressen i Uppsala att rösta för motionen ”Äktenskap med statligt ansvar” och fortsätta den socialdemokratiska traditionen av att ifrågasätta rådande samhällsnormer och sanningar.
Anton Sánchez Sulejmani,
Kassör i Laboremus och kongressombud
