Amra Hasanov skriver om hur hon lärt sig att anpassa sig till vithetsnormen som den allt överordnande strukturen i samhället. Det kan handla om förändrat kroppspråk, gester och minspel. Ett inlärt beteende som är konsekvensen av att vi inte lärt oss acceptera alla som de är. Foto: Mario Esteves.
Att vara konstant medveten om sin egen bakgrund är en form av förtryck. Jag förstår att det här för många låter väldigt ologiskt och kanske även absurt men jag ska försöka göra mitt bästa för att förklara vad jag menar i den här texten. Min upplevelse av medvetenhet kommer från att jag är en kulturell hybrid. Det betyder att jag tillhör två kulturer samtidigt och kan passa in i båda samtidigt men också fullhjärtat var för sig. Jag har tidigare skrivit om hur min svenska kultur oftast kommer fram i offentliga rum medan min bosniska kultur förpassas till det privata och det hemliga men nu vill jag ta upp hur det är att röra sig genom samhället med två kulturer ständigt närvarande och hur det kan vara förtryckande ibland.
Det finns ett väldigt känt uttryck som löst översatt från engelskan lyder ungefär såhär: när en svart kvinna ser sig själv i spegeln så ser hon en en svart kvinna, när en vit kvinna ser sig själv i spegeln ser hon en kvinna och när en vit man ser sig själv i spegeln så ser han en människa/en person. Den vita mannen är universell, han är normen, han är själva strukturen vi lever efter, strukturen är formad efter honom och med det så är han också omedveten. Han behöver inte vara medveten om varken sin hudfärg eller sitt kön eftersom han är universell. Den här universaliteten kan också appliceras på kulturer, det finns västerländsk vit kultur som är universell och allomfattande och så finns det, ja allt annat som inte är västerländskt. Den svenska vita kulturen är den allomfattande och universella medan min bosniska kultur är den avvikande och specifika. Förtrycket ligger i att vara medveten om att en som hybrid kan gå från universell till specifik och konstant röra sig mellan det spektrumet. Att gå från universella normer till specifika värderingar flera gånger per dag, det är något som sker konstant i bakgrunden.
Medvetenheten föds av det vita universella och som en hybrid, någon som tillhör båda kulturer samtidigt så reser och rör sig hybriden mellan det universella och specifika vilket gör att en aldrig hör hemma i det universella fullt ut men ständigt är medveten om det i det specifika. Jag blir ständigt påmind om att jag inte tillhör den svenska kulturen fullt ut även om jag för det mesta känner mig svensk. Det påpekas med frågor och kommentarer så som – Ja, men var kommer du egentligen ifrån? Jaha, ni firar inte jul alltså, vad konstigt! Får jag ta på ditt hår? Det ser så coolt ut?! Vad känner du dig mer som, bosnisk eller svensk? Vad mörk du blir på sommaren, du ser så exotisk ut nu! Jag har aldrig varit med en tjej som du innan, ja du vet, en muslim, du var min första. Jag kan aldrig se min bosniska kultur som allomfattande eftersom det universella ständigt hänger över mig. Jag lärde mig tidigt konsten att medvetet tillhöra en kultur samtidigt som jag har en fot kvar i en annan kultur. Här kommer skillnaden in, en person som tillhör det universella kan aldrig medvetet tillhöra sin kultur, kan inte och behöver inte välja eftersom hen inte vet att något mer specifikt existerar, ”det andra” finns inte.
Hybriden uppfattas av det universella som både trygg och hemma (följer normerna och strukturerna) men samtidigt utmanande, annorlunda, skev, konstigt, helt enkelt något som skaver. Det är därför frågorna eller kommentarerna ens finns, för att avgöra tillhörighet, sätta etikett, pricka av en lista och lägga i ett tryggt och behändigt fack, så att en vet och har sitt på det klara. Hybriden rör sig genom samhället som en otrygg norm, både främmande och igenkännande. Som ett par skor som både är för stora och för små samtidigt, passar inte riktigt in någonstans. Känslan av att alltid vara medveten om att jag är ”det andra” gör att jag alltid står utanför och tittar in genom fönstret. Jag kan aldrig bli en full del av en kultur eftersom tillgången till den kulturen aldrig är total. Jag är alltid medveten om att det finns något annat, en annan referenspunkt att förhålla sig till.
Resultatet blir ett fysiskt utförande av normer, att ”lajva” en identitet, medvetet spela en identitet och återspegla normer. Samtidigt görs jag medveten om att det finns något annat jag kan vara en både mental och fysisk del av: att jag som multikulturell aldrig är fullt närvarande i det universella. Tanken ”i Sverige så firar en jul men det gör inte jag” är både inkluderande och exkluderande samtidigt. Jag är en del av normen (jag kan fysiskt fira jul, jag är fysiskt närvarande hos någon som firar jul på samma dag som alla andra firar jul) men samtidigt medveten om att ”vi” inte firar jul. Min hybriditet görs påmind varje gång någon påpekar ”det andra” i det offentliga. ”Vad bra du är på svenska, det märks knappt att du inte är svensk egentligen” eller ”Vad roligt att du följer med och firar lite jul också, alltid kul när folk integreras” tvingar mig att bli medveten och därmed förtryckt eftersom jag går från universell till specifik.
Jag har under åren blivit en mästare på medveten kommunikation. Jag vet precis och exakt vilka ord och vilket språk jag ska tala, vilken sorts ton min röst bör ha, vilket kroppsspråk jag borde ha för att passera mer som svensk än bosnisk. Det är inte något som kommer naturligt utan något jag medvetet måste anamma och med det dölja mitt bosniska jag för att passa in och passera. Det är skådespeleri och något multikulturella är väldigt skickliga på. Förtrycket ligger i att konstant göras medveten om att en är annorlunda och alltid tvingas uppträda en kultur.
Amra Hasanov
Skribent på sajten kultureliten.nu
