Ali Esbati Foto: Emma Jones Källa: Wikimedia Commons

1. Är vänstern bättre än de gröna på grön politik? I så fall på vilket sätt?

Det beror lite på vad man menar med grön politik. Om det som avses är politik som kan förändra samhället i en mer ekologiskt hållbar riktning är mitt svar ja. Det vill säga: den populära idén om att sådan politik svävar helt ovanpå en mer traditionell höger-vänsterskala, är i praktiken felaktig. Självklart är den politiska terrängen rörlig och en endimensionell höger-vänsterskala har aldrig varit tillräcklig för navigation i den. Men det bör i alla fall stå klart att en fungerande grön politik inte är möjlig utan en förankring i en social rättviserörelse för förändring. Det är två grundläggande faktorer jag vill ta upp:

a) Man kan inte överlämna de samhälleliga investeringar som krävs till marknaden. Det man kan uppnå genom enskildas konsumtions- och livsstilsval är mycket begränsat. Och aldrig så miljömedvetna människor kan inte dra sina egna snabbtåglinjer, omvandla energiförsörjningssystemet eller planera bostadsområden på ett mer klimatsmart sätt. Sådant kan inte ordnas genom pseudomarknader – det krävs andra grepp. (Det betyder inte att allt som har med miljöpolitik att göra ska föregå utanför marknaden. Jag tror tvärtom att många samhälleliga investeringar och politiska beslut kommer att generera – och utvecklas vidare av – kommersiell verksamhet.)

b) Hur mycket man än tycker att naturen sätter gränser och att den insikten måste överskrida andra politiska överväganden, är det så att vad vi gör för att förändra mänsklig påverkan på naturen är och kommer att vara inskrivet i sociala maktförhållanden. En framgångsrik grön politik måste förhålla sig till det. Rättvist miljöutrymme är ett meningslöst begrepp om det inte utgår från reellt existerande materiella orättvisor. Strategier mot klimatförändringar blir tomma om de inte förhåller sig till världen som den är – och det är en värld där klass- och kön är tungt strukturerande, oavsett klimat.

2. Finns det områden där vänstern och/eller socialdemokratin bör ta åt sig och lära sig av de gröna?

Självklart har den gröna rörelsens perspektiv om den materiella konsumtionens självdestruktivitet på systemnivå varit viktig. Utan ett sådant tryck hade möjligen de perspektiven inte blivit lika närvarande i vänstern och socialdemokratin.  Men det stora problemet för vänstern och arbetarrörelsen har inte varit att insikten och kunskapen saknats, utan snarare att styrkan att organisera människor för samhällelig förändring har minskat mer allmänt. Visionen om samhällsförändring måste bäras av breda och välorganiserade rörelser. Där tror jag inte att de gröna ska vara någon förebild.

3. På vilka idépolitiska punkter har den gröna rörelsen och arbetarrörelsen störst förutsättningar att mötas respektive var blir det problematiskt?
Återigen är det svårt att veta vad som menas med den gröna rörelsen egentligen. Om det är Miljöpartiet som avses, är det stora problemet att partiet i allt väsentligt är ett vänsterborgerligt parti, som av många uppfattas som ett vänsterparti. Ett problem sammankopplat med det är att partiets grundsyn på viktiga delar av välfärdsbygget därmed får oförtjänt stor plats i diskussioner inom arbetarrörelsen och vänstern. Det gäller inte minst synen på arbetsrätt och på socialförsäkringssystemen.

Slitningar runt exempelvis hur man ska hantera energiintensiv produktion och alla arbetsplatser som i dag berörs tror jag inte är en fråga som kan eller ska reduceras till arbetarrörelsen vs. miljörörelsen. Det är utmaningar som kommer att finnas inom arbetarrörelsen och vänstern alldeles oavsett – och som är möjliga att hantera i en rörelse med framtidsvisioner och styrka att börja omsätta dem till verklighet.

Om det är den gröna rörelsen mer brett som avses, tror jag att det finns stor potential för en gemensam korsbefruktning både teoretiskt och praktisk-politiskt. Kritiken av kapitalismens fundamentala ohållbarhet och inbyggda materiella tillväxttvång har fått nytt liv genom en internationell grön rörelse. Men här har en nyläsning av Marx en given plats, menar jag. Och som jag pekade på ovan tror jag att ett positivt, progressivt samhällsbyggnadsprojekt kan och bör vara inriktat mot omvandling i ekologisk hållbar riktning.

4. Är ett rödgrönt samarbete möjligt även på längre sikt? Kommer det att behövas eller är socialismen tillräckligt grön i sig själv?

Jag svarar ja på frågan om att socialismen måste vara grön. Men i övrigt är det omöjligt och kanske onödigt att sia om sådant. Det beror på hur olika intressen får sitt uttryck i det politiska landskapet. Utvecklingen i andra länder visar att gröna partier kan ta vägen åt väldigt olika håll. I partipolitisk bemärkelse tror jag därför att man bör se dagens rödgröna samarbete som något positivt, men framdrivet av parlamentariska nödvändigheter. Hur det blir i framtiden måste vara beroende av hur partierna tillsammans utvecklar ett politiskt projekt.

Men politiskt kommer det ekologiska perspektivet att behöva vara en viktig del av varje progressiv strävan.

5. Du bor och jobbar sedan en tid i Norge och har bra koll på norsk politik. Vilka lärdomar går att dra från det rödgröna samarbetet där?

• Att en socialdemokrati som distanserar sig från blairismen och förnyar sig åt vänster kan vinna val.
• Att det inte betyder att den utvecklingen därmed permanentas, vilket det som skett efter valet 2009 visar: den statsbyråkratiska högersocialdemokratin stärker åter sina positioner, och regeringens projekt blir allt mer diffust, det progressiva mandatet allt tunnare.
• Att det kan bli svårt för vänstern. När socialdemokrater blir mer vänster vinner de väljarna själva, när socialdemokrater går åt höger drabbas vänstern hårt av besvikelser. För små partier, också med hög miljöprofil, är det centralt att inte nöja sig med segrar i symbolfrågor.
• Att facket är A och O. Den fackliga mobiliseringen var helt avgörande för att det rödgröna projektet formades och segrade 2005, och även för återvalet 2009, även om entusiasmen då falnat något. Ett framgångsrikt rödgrönt projekt i Sverige förutsätter att facket tar på sig en mer aktiv och självständig politisk roll.
• Att det allra största hotet mot varje progressivt projekt kan bli högerpopulismen. Om skillnaderna mellan blocken blir för små och om samhällsdebatten kommer att handla alltför lite om vägval i stora ekonomisk-politiska frågor, krattas manegen för högerpopulistisk symbolpolitik. Det kan utnyttjas och drivas på av partier på yttersta högerkanten, men också av de traditionella borgerliga partierna. Sverige har hittills varit relativt förskonat från den utvecklingen, men tendenserna är mycket tydliga också här. Detta blir en avgörande utmaning för arbetarrörelsen och vänstern den närmaste tiden.

Ali Esbati

Tidigare ordförande i Vänsterpartiets programkommission. För närvarande ekonom i tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse.

Frågor av:

Axel Ingvarsson, SEK och Libertas redaktion

Daniel Johansson, LSSK och Libertas redaktion

Intervjun är tidigare publicerad Libertas nr 2 2010 Tema Rödgrönt