Agitatorn som gick sin egen väg

 

Gunnela Björk

Kata Dalström: agitatorn som gick sin egen väg

Historiska Media

2017

 

När jag läser Gunnela Björks biografi ”Kata Dalström: agitatorn som gick sin egen väg” tänker jag på frihet. Socialismen så som man föreställer sig den när man är som gladast och hoppfullast. Förpliktelser mot det gemensamma, parat med en individuell frihet. Frihet att tänka, frihet att röra, sig själv och med andra, frihet att tro. En socialism bortom sekteristiska dogmer, socialism i glädje och sorg. När jag tänker på kommunisten Kata ser jag den hängivna, naivt framtidstroende socialdemokraten som ville en annan värld. Buddhisten Kata var varken Lenins dogmer, Stalins förföljelser, Ceaușescus guldprydda palats. Om kommunismen är sådan Kata tänkte sig den har jag inget emot kommunismen.

 

Precis som männen i sin närhet, inte minst Hjalmar Branting, mytologiserade hon gärna sig själv och sin gärning, tog plats och hördes. I Björks porträtt kan man läsa att Kata ilsknade till när Ungsocialisterna, ett av Socialdemokratiska partiets dåvarande ungdomsförbund, roade sig med att släcka lyset i kongressalen och ropa saker som ‘förbannade snobb’ åt folk de inte tyckte om, och flera gånger hytte med näven åt läktaren där de satt. Efter vädjan från LO:s ordförande Herman Lindqvist om att Dalström skulle knyta näven i byxfickan istället lär hon ha svarat “Byxfickan – jag är väl ingen stackare till karl heller!”.

 

Gunnela Björks biografi målar fram en stridbar Kata Dalström och porträttet ter sig inte helt olikt Nina Björks livsteckning av Rosa Luxemburg i Drömmen om det röda från 2016. Båda var samtida, Kata i Sverige och Luxemburg i Tyskland. De var kvinnor med ledande positioner i en mansdominerad arbetarrörelse och i en tid då arbetare, och i synnerhet kvinnor, inte hade särskilt mycket att säga till om i samhället. De var välbeställda men använde inte sina positioner för att företräda någon annan än de som var längst ner i samhället, arbetarklassen.

 

Dalström var själv inte arbetarklass men representerade på SAP:s kongresser antingen kvinnoklubben i Stockholm eller fackföreningar. Vid kongressen i juli 1900 var hon representant för Bomullsarbetarna och valdes dessutom in i partistyrelsen efter att ha hamnat på fjärde plats i rösträkningen och därmed även tagit sig in i verkställande utskottet, som enda kvinna. Men likt Rosa Luxemburg kallade sig inte Kata Dalström för feminist, utan gick till och med i öppen polemik med den feministiska idén så som den ansågs vara då. Kata Dalström tog plats och krävde deltagande på samma villkor som sina manliga kamrater, men för Dalström var feminismen en borgerlig idé för borgerliga kvinnors individuella intressen.

 

1903 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och många kvinnor i socialdemokratin hade ett inte helt oproblematiskt förhållande till denna idag så hyllade sammanslutning av borgerliga svenska kvinnor. Denna feminism krävde kvinnans jämställda deltagande med männen, men bortsåg samtidigt ifrån att rösträtten inte bara var könsvillkorad utan också knuten till inkomst och förmögenhet. Detta dög inte för Kata Dalström och hennes kvinnliga kamrater i socialdemokratin. Dalström var den högborgerliga kvinnan på folkets sida, som valde att slåss för de som inget hade när hon själv hade allt.

 

Hon trodde på den verkliga socialismen och lämnade till slut SAP som hon kämpat för att få vara en del av, fäktandes mot sociala påtryckningar både från sin klass men också sina partikamrater. En agitator som knappast uppskattades av sitt parti i proportion till den uppskattning hon åtnjöt av sina åhörare. Katas dotter Ruth sammanfattar den rörelselust som Kata Dalströms levnad ger oss som ärvt arbetarrörelsen efter henne och många andra hjältar i vår historia. Om det fanns en synd i Katas ögon så var det misströstan. Och vi misströstar inte. När borgerligheten är offensiv och nazister marscherar på våra gator så misströstar vi inte, vi fortsätter framåt. Det tar jag med mig av denna agitator, som gick sin egen väg.

 

Alexander Petersson

Libertas redaktion

FacebookShare

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *