1974 klubbades lagen om fri abort i Sverige. En rättighet som inte finns överallt och som ständigt hotas av reaktionära krafter, nu senast av KD i Kronoberg. Madeleine Bengtsson hyllar 40-åringen men vill helst att den ska vara ett vitt papper. Foto: Eric Gay/AFP
Till att börja med: abort har varit en evig syssla för kvinnor. Oavsett lagstiftning har kvinnor gjort, och gör, abort. Utförs den inte av en läkare, kan den göras med galgar, knytnävsslag eller dekokter. 70 000 kvinnor dör varje år som en följd av illa utförda aborter. Som Maud Edwards formulerar det i Kroppspolitik (Atlas, 2007): “Abortförbud handlar om kroppslig utsatthet och begränsade valmöjligheter, om kvinnors tillskrivna uppgifter och handlingsutrymme i demokratin och familjen.”
I Sverige har vi haft fri abort (med vissa inskränkningar) sedan 1:a januari 1975. En lagstiftning som genom åren har kritiserats från kristna och konservativa håll (samma gäng som sen tidernas begynnelse velat bestämma över kvinnors kroppar). Organisationen “Ja till liv” har idogt kämpat, liksom delar av KD. Nu senast i landstinget i Kronoberg, där tre KD-ledamöter motionerat om att personal ska kunna vägra att utföra aborter. Förslaget har gillats av partisekreteraren Acko Ankarberg.
Precis som Eva Franchell skriver i Aftonbladet, har redan Socialstyrelsen slagit fast att barnmorskor inte kan vägra att utföra aborter eftersom det utgör en av professionens elementära arbetsuppgifter. Passar det inte – byt jobb. KD vet att det är impopulärt att förorda inskränkningar i aborträtten, därför försöker de påverka genom personalpolicies istället. En trojansk häst i syfte att underminera lagstiftningen inifrån.
Abortmotståndare likställer ofta kvinnan och fostret och menar att de har samma individuella rättigheter. Det säger mer om hur kvinnor värderas än synen på foster. Skrämselpropaganda om hur tonåringar använder abort som preventivmedel, flickfoster aborteras och aborterade foster ler används i debatten. Motståndarna talar i sin moralism för det biologiska livet, men mot det sociala livet, menar Maud Edwards. För en feminist och demokrat är det de oönskade graviditeterna som är problemet, inte aborterna.
Få känner nog till att den första organisation i Sverige som tog ställning för fri abort var Socialdemokratiska studentförbundet, i februari 1963 (några månader före Folkpartiets ungdomsförbund). ”Varje kvinna som ansöker om abort skall beviljas denna” – så löd det förslag som S-studenter skickade till regeringen 1963. Frågan var politisk, inte medicinsk, och välfärdsstaten skulle därmed bestämma över läkarna.
Samtidigt rullade den sexuella revolutionen på, liksom kritiken mot familjen. Detta i kombination med kvinnor som reste till Polen för ett utföra aborter gjorde att frågan abortfrågan lyftes till allmän debatt. Frågan politiserades ytterligare genom arrangerade gruppresor till Polen. Abort gick från ett individuellt beslut till kollektiv handling. Kvinnor berättade att de gjorde något av de mest förbjudna – tog kontrollen över sina kroppar.
Den ökade politiseringen ledde till att en abortkommitté stiftades av regeringen 1965. Direktiven till kommittén blev ett slags försiktigt förord till kommande lagstiftning. Därmed fick Socialdemokratiska studentförbundet ett enormt genomslag för sin politik, med tanke på att såväl partiet, kvinnoförbundet som SSU 1964 på sina kongresser röstat nej till fri abort.
Utredningen som blev klar 1971 föreslog att gravida kvinnor som inte ville ha barn skulle kunna erbjudas abort – om två läkare och en lekman godkände aborten. Många remissinstanser kritiserade förslaget om nämnder med hänvisning till att kvinnans frihet alltså skulle fortsätta inskränkas. Sjukvårdspersonal var positiva till fri abort, men krävde tidsbegränsningar för ingreppet. Kristna organisationer och nystartade Kristen demokratisk samling avfärdade utredningen för att inte ta hänsyn till det ofödda fostret.
Abortfrågan blev en vattendelare och en känslig sådan. Dåvarande justitieminister Geijer tillsatte en till utredning, vilket sköt frågan förbi riksdagsvalet 1973 (SAP ville inte att aborträtten skulle bli en valfråga). Trots uppskjutandet klubbades lagen om fri abort 1974. 214 röstade för, 103 emot. Maud Edwards kommenterar röstningen så här i Kroppspolitik: ”Sammanvägningen av kön- och klassdimensionerna blir tydlig, med främst män på den borgerliga sidan som försvarare av en traditionell kroppsordning”. Med lagen tillerkänns kvinnor (oavsett klass) tolkningsföreträde, vilket kanske är det mest provocerande med lagen.
1983 utreddes abortlagen och farhågorna om kvinnors missbruk av aborträtten tillbakavisades. Dessutom hade andelen sena aborter gått ner. Men fortfarande är inte kvinnors kroppar helt och hållet fria, eftersom inskränkningar rörande tid finns i lagen. Fortfarande ska kvinnokroppar disciplineras.
I Kanada finns i stort sett ingen abortlagstiftning. Där är abort en angelägenhet enbart mellan kvinna och läkare – staten har inget att säga till om i abortfrågan. Alla former av reglering menar man inskränker på kvinnors grundläggande demokratiska rättigheter.
Jag är böjd att hålla med. Hur ska kvinnor kunna vara likvärdiga medborgare med män om deras reproduktionsstatus omfattas av olika lagstiftningar? Ha ett blankt papper istället för en detaljerad abortlagstiftning. Återigen: för en feminist och demokrat är det de oönskade graviditeterna som är problemet, inte aborterna. Och de oönskade graviditeterna kommer vi att ha så länge som samhället är ojämställt och ojämlikt.
Madeleine Bengtsson
Libertas
